Dille
Eller hur.
Här finns ju massor att göra.
Som att plocka av vreden till spisplattorna och diska dem.
Eller att dammtorka fönsterkarmarna.
Och sedan dammsuga upp flugorna på golvet.
Mina gamla lektorer borta på Institutionen för Genusvetenskap hade gråtit blod om de sett mig.
Opponering
Enkelt uttryckt går det till såhär. Jag har fått mig tilldelad en uppsats som någon annan har skrivit. Mitt jobb är att läsa den och bedöma den efter de kritierier vi hade då vi skrev. På måndag anordnas ett seminarie där jag - inför publik - sitter mitt emot författaren och talar om för henne vad jag har kommit fram till. Detta ska göras i en "positiv och konstruktiv" anda. En stund senare händer samma sak mig. Att någon opponerar på min uppsats.
Problem ett: jag har svårt för att acceptera dåligt bearbetade texter och uppsatsen jag har att opponera på är usel. Språket är så dåligt att jag blir upprörd då jag läser den. Det finns ingen logik i dispositionen och alla citeringar är felaktiga. Till och med rubriken är kass. Bara det faktum att uppsatsen blivit godkänd såhär långt gör mig arg och får mig att svära långa ramsor över lärarutbildningen. Allt detta kommer jag att ha i bakhuvudet på måndag då jag i trevliga ordalag ska framföra min kritik på ett "positivt och konstruktivt" sätt.
Problem två: jag har synnerligen svårt att ta emot kritik på sådant jag skrivit. Särskilt av någon som inte ens står "över" mig i hierarkin.
Måndag förmiddag kommer alltså att bli lite av en uppvisning av mina allra uslaste sidor. Och det inför publik.
Så spännande.
Solen
"Ut och lek. Det är fint väder," säger mammor, pappor och dagisfröknar. Och så växer den ena generationen efter den andra upp med inställningen att det är slöseri med tid att vara inne då solen skiner.
För svenskar som flyttar utomlands, till platser där solen skiner oftare än här, vållar denna soldyrkan ibland problem. På platser där den varmaste timmen på dagen är den minst behagliga och sommaren mest är jobbig blir vi lätt lite bortkomna. Sommaren är ju till för att sitta utomhus, leka utomhus, umgås utomhus, laga mat utomhus, äta utomhus, sova utomhus. Leva utomhus.
För mig har det galet vackra majvädret varit ett överväldigande välkommen hem. Jag njuter av att kunna uppleva försommaren itället för att springa undan den, kunna dricka kaffe i vänners trädgårdar istället för på luftkonditionerade cafeer. Och eftersom jag på sistone har haft nästan obegränsat med tid till eget förfogande, har jag spenderat massor av tid utomhus.
Men fint väder är inte alltid bra. Speciellt inte då solen börjar skina med sommarstyrka, och speciellt inte för blondiner med fallenhet att somna på bänkar utomhus. Imorgon håller jag mig i skuggan.
Skojiga Pennor
För lustfyllt skrivande. Från ÖB i Kristianstad.
Droppen
Just den här bilden får mig att vilja klippa mig igen. Inte lugg kanske. Jag är nog för feg. Men uppklippt. Korta hårtesar över kinderna. Långa därbak. Lite som hockey, men ändå inte.
Dean's List
In the middle of the huge pile of Monday advertisements, I found a brown envelope.
From San-Marcos.
Saying I made the Dean's List of last semester.
Today I am proud of myself.
Förståelse
Fröken talar om I-länder och U-länder. Länder där människor har det bra och länder där människor har det dåligt. Rika barn och fattiga barn. Mätta barn och hungriga barn. Om hur barn i andra länder bara får ris att äta. Tråkris. Utan sås och utan salt. Och ändå aldrig blir mätta.
Vi sitter två och två i våra furubänkar och nickar. Försöker förstå. Kan inte förstå.
För att bekämpa orättvisorna i världen måste de rika dela med sig till de fattiga, förklarar fröken. Men det är inte så lätt som det låter. För de rika är hagalna och bekväma. De vill själv ha allt det som är deras. På grund av I-ländernas okamratliga inställning finns det många fler fattiga länder och fattiga människor än rika länder och rika människor.
För att göra det lättare för tjugofem sjuåringar att förstå introducerar fröken ett rollspel.
"Nu ska vi leka en leka I-länder och U-länder," säger hon. "Jag har lika många lappar här i mössan som ni är i klassen. På tjugo av dem finns ett U och på fyra finns ett I. De som får lappar med U:n sätter sig på golvet nere i hörnan och de som får lappar med I:n sätter sig vid det runda bordet."
Fem minuter senare trängs tjugo knattar på det gröna linoleumgolvet längst bak i klassrummet. Med krökta nackar tittar de på fröken som sitter på en stol bredvid de fyra som fått I:n på sina lappar. Jag sitter vid bordet.
"Så," säger fröken och slår ut händerna. "Såhär ser det ut i världen. Det finns såklart miljoner barn och ni är bara tjugofyra, men proportionerna är ungefär som ni är uppdelade just nu. Ni som sitter på golvet representerar alla barn som bor i U-länderna, alla barn som inte får äta sig mätta. Ni som sitter på stolarna representerar barn i länder som Sverige. I-länder. Där barn har det bra. För att ni ska känna hur orättvist det är, ska vi nu fika."
Till dem som sitter på golvet delar fröken ut smörgåsrån. Ett halvt var. Och en plastmugg till hälften fylld av vatten. Vi runt bordet får vars tre chokladbollar. Och ett glas röd saft. Ett helt glas. Påfyllnadskaraffen står bredvid.
"Nu får ni äta," säger fröken och slår ihop händerna som för att markera startskottet av en tävling.
Sura miner utbyts på golvet. Smörgåsrånen knastrar och smular. Och hur gott är vatten? Runt bordet tar vi små, små klunkar av den röda saften. Fikasuget hämmas av blickarna från klasskamraterna på golvet.
Till frökens glädje.
"Nu är det upp till er," säger hon högt och vänder sig till oss, "att välja om ni vill äta alla chokladbollar och dricka all saft själv eller om ni vill dela med er till de andra."
En uppvisning av kamratlighet utspelas plötsligt. Chokladbollar smulas sönder och delas ut. Saft hälls upp - precis till understa strecket på de vita plastmuggarna - så att det räcker till alla. Fröken är nöjd och stolt när hon strax därefter släpper ut oss för lunch.
-
Vad hon förmodligen inte tänker på är att världen inte alls kan representeras av ett lågstadieklassrum. I verkligheten behöver inte den som vägrar att dela med sig av saft och chokladbollar vara rädd för att få stryk på rasten av den som bara fått vatten och smörgåsrån.
My Star
One of my all time favorites when it comes to Eurovision songs is the Latvian group Brainstorm's "My Star" from 2000.
Winning Concept
When they dropped me off a short drive later, I opened the car's back door to cash in on good bye kisses from two sun-blushed, band-aided, and sand-dusty blonds in the back seat. As I leant over the soon-to-be four year old, my cousin asked him to invite me to his birthday party. He kindly did, and looking straight into my eyes added.
"Then you need to bring a present."
"A present?" I asked surprised. "Am I not allowed to come without one?"
He shook his head, seriously.
"Okay, then what would you like for your birthday?" I wondered.
He tilted his head and looked at me with those big blue wells of innocence.
"Just a little cow transport," he said.
Now, It just so happened to be that I had spotted the "little cow transport" earlier and for sure knew it was not very little at all.
"Well," I said. "Cows are sort of big to just pack up like that. Especially with a transport and all. Is there nothing smaller you would like?"
He thought for a while, then smiled and nodded.
"A wolf. And an ostrich."
"I thought you guys already have a wolf and an ostrich," I said, somewhat confused.
"Those are his," he answered and pointed at the two year old in the car seat next to him. "I want my own."
Bedömning
Ett exempel.
Nu i sommar ska jag vara riktigt studentig och plugga på heltid. En av kurserna jag ska läsa heter "Att bedöma lärande". Kursen ska drilla mig i att dels förstå skolans betygsystem och betygskriterier, dels att bedöma olika typer av uppgifter utefter dem.
"Men," undrar någon. "Varför läser du en sådan kurs under sommaren, du som snart läst fem år på lärarhögskolan?"
"Jo," svarar jag. "För att den inte ingår i lärarutbildningen. Faktiskt, vi har inte diskuterat betygsättning alls."
Däremot har vi spelat bongotrummor en hel dag
för att bättre förstå ett mångkulturellt perspektiv,
gått ut i naturen och ritat av spindlar,
målat med vattenfärg och sjungit barnvisor.
Förträffligt. Eller hur?
Morgon-SMS
Pulled Out
I found my epilator today.
And soon, my downy arms were downy no more.
Bäst i världen
Lägenheten är stilla. Allt är tyst. Luften är mättad. För en kort stund lämnar jag rummet. Går med nakna fötter på tå över trägolven.
När jag återvänder bläddrar Han i magasinet jag läste i morse. Jag ler. Tar tidningen, lägger mig bredvid och läser högt ett kort stycke ur en märklig insändare om mänsklig ovilja och okunskap. Om blinda som leder blinda. Han nickar. En diskussion tar vid. Om huruvida människor har det bättre idag än för hundra år sedan. En stor fråga för en stilla söndagskväll. Alltför stor. Innan vi lämnar ämnet nämner vi tacksamheten av att vara där och dem vi är.
"Mm," säger han vars mjuka bröstkorg mitt huvud vilar mot. "Här ligger vi och har det bäst i världen."
"Ja," svarar jag efter en stund. Och fylls av värme.
Med ens tänker jag på hur begränsat mitt språk ibland är. Hur fattigt ett litet "ja" låter jämfört med vad jag känner inuti och skulle vilja uttrycka. Just nu.
Men jag säger inget mer. Inte högt.
"Må du finnas kvar för lång tid framöver," tänker jag istället. "Må du för lång tid framöver finnas kvar."
Hangers
She looks at me for a brief second.
"No, we don't." Then a smile. "But I would love to give you some."
A moment later she hands me a plastic bag.
I thank her.
Walk away.
Count.
Thirty hangers.
Thirty!
I should put her on my list of people to send Christmas cards.
My Things
All of my things. In one place.For the first time in years.
About sixty kilos of things.
I spent the night unpacking, unfolding, refolding, hanging, sorting, lining up, piling. Organizing. According to kind. Color. Size.
My closets filled up. My There mixed with my Here. Unified. Into a Now.
A storm of feelings. Gratefulness, sadness, guilt, pleasure, sorrow, remembrance, relief.
Mostly relief.
Finally.
All of my things. In one place.
A Swedish Study
"There is no question. The institution of marriage in Sweden has collapsed."
"Don't you think that would have made bigger news?"
Gosh, I just can't stop . . .
We are more than six million.
Regnstänka
"Idag kan det regnstänka i de norra delarna..."
Regnstänka, tänkte jag. Vilket ypperligt ord.
Varje språk är ett levande väsen. Varje språk utvecklas, förnyas, förbättras och omstruktureras beroende på av vem och när det används. Vi är knappt tio miljoner användare av det svenska språket. Gemensamt bidrar vi till att ord och formuleringar föds, byts ut och dör. Som ett enormt samarbete. Ibland jämkande. Det är dynamiken i detta som gör språk så oändligt spännande.
Det finns många sätt att förnya ett språk. I takt med att världen förändras gör språket det också. Gamla ting som inte längre används behöver inte längre benämnas, som velociped eller bicykelryttare. Nya ting som börjar användas eller talas om måste ha namn. Därför uppdateras varje år ordlistor och lexikon med ord som multiresistent, spetskompetens, rättvisemärkning och mediedrev. Genom att studera listor av ord som försvunnit och ord som kommit till lär man sig dessutom en hel massa om vår samhällsutveckling.
Ett annat sätt att förnya ett språk är att ge gamla ord nya betydelser, eller att byta ordklass på dem. Ett exempel på det senare är verbifiering, vanligtvis av substantiv. Man tar helt enkelt ett substantiv (namn på ting) och skapar ett verb (något man gör eller något som händer).
Så blir ficklampa till fickla (att lysa med en ficklampa), blogg till blogga, Google till googla och regnstänk till regnstänka.
Ännu en semantisk lycka är fylld.
Slutligen har jag en alldeles egen favoritverbifiering. Lycka. Som ett verb. Som i "du lyckar mig". Till någon man tycker särskilt mycket om.
Unphotogenic
I have never been photogenic. From as far back as I can remember, I have intensely hated being caught on camera. It simply never turns out very well. This dilemma took a new turn when we in high school had our pictures taken for new dining hall identification cards. Computerized photographing was the new thing and I stood fake-smiling in front of a camera till the person behind it froze the picture in what was suppose to be "my most favorable position." I got my card, looked at the image of myself, and disappointed left the office. In the corridor outside, I ran into my gym teacher. He quickly glanced at the photo and said:
"Well. That is what you look like."
When I asked Someone (the easiest question to answer honestly) if I am ugly or not, he said that there is a difference between not looking good and being unphotogenic. And after all. If I were to pick, it must be better to be unphotogenic than ugly for real.
Maxx vrålåk
Inte desto mindre. Jag tycker att böcker är något av det bästa man kan ge bort. Därför var valet av doppresent till Maxx givet. Jag propagerade för hopläggning till "Min Skattkammare", en bokserie där varje volym har en egen färg och ett eget tema. Ägaren av Kristianstads enda riktiga bokhandel var helt på min sida. Han strök med handen över varje bok efter att ha skrapat bort prislapparna.
"Det här är de riktiga," sa han och nickade bort mot barnhyllorna där bokserien jag just valt bort stod kvar. "De där är vanligare. Man kan köpa dem på Maxi och överallt. Men de här är bättre. Finare i bindningen. Ryggarna är bättre. De håller längre."
På dopdagen staplades presenterna först i prydliga högar och öppnades sedan av Maxx föräldrar under Oooande och Aaaande från släkten. Vilka saker han fick, min gudson! Sist lyftes en cellofaninklädd silversak upp på bordet. Det var Maxx present från sin andra fadder, Jennys trevliga kusin från Trelleborg, och dennes sambo. Plötsligt såg böckerna bredvid otroligt trista ut. Trots sina färgglada ryggar.
Min plan är denna:
Jag åker hem till Maxx då och då och läser högt för honom ur böckerna jag vill att han ska älska. Kanske kan vi då också leka en stund.
Allra helst med den där otroligt coola bilen.
Det där
"Hur vet man att man är kär?" frågar jag Stina. "På riktigt?"
Det är någon gång under högstadietiden, den tidiga tonåren. Pojkvänner är mer statussymboler än något annat och Kärleken något vi ännu inte känner. Inte jag i alla fall. Det är därför jag frågar Stina. Hon är en av få som har en Riktig Pojkvän.
"Man bara vet," svarar hon. "Det är svårt att förklara. Men det känns liksom. Går inte att ta miste på."
Hennes svar är inte särskilt tillfredsställande. Dels på grund av osäkerheten det innebär att vänta på något oförklarligt. Något oidentifierbart. Dels på grund av att jag inte känner Det Där. Trots att jag tycker att jag borde. Stina sneglar på mig.
"Om du ens måste fundera över det, så är du inte kär", slår hon fast. "När det väl händer, kommer du att förstå. Jag lovar."
-
Kloka Stina.
Så rätt hon hade.
Min gudson
Det har gått snart ett år sedan jag hörde talas om och såg dig första gången. På en liten svartvit ultraljudsutskrift syntes en krum figur med stora fötter. Den stunden förändrades livet. Sedan dess har Björn och Jenny blivit dina föräldrar. Någon har blivit din mormor, någon din morfar, någon din farmor, någon din faster och någon din kusin.
Och störst av allt Maxx. Ditt liv har just börjat.
För mig har du, som mitt syskonbarn, inneburit något helt nytt. En känsla jag aldrig tidigare upplevt. Den kravlösa och förbehållslösa kärleken. Aldrig tidigare har jag älskat någon jag ännu inte lärt känna. Aldrig har jag med uppriktighet kunnat lova någon för evig kärlek. Förrän nu, när jag ser dig.
Jag minns min första tanke då jag höll dig första gången. Samma tanke återkom dagen då jag blev tillfrågad att bli din fadder: "Jag vill lära dig allt jag kan." Men ganska snart insåg jag snedvridningen av mina tankar. För det här handlar inte om mig. Det handlar inte om att överföra den jag är, det jag står för och tror på till dig.
Maxx, det här handlar om dig.
Och min längtan att lära känna dig.
Förväntansfullt ser jag fram emot att se dig växa, att lära känna det som skiljer just dig från alla andra. Se om du är en sådan som behöver uppmuntran för att våga ta för dig i livet eller uppmaningar att ta det lugnt ibland. Jag vill lära känna din humor, veta vad du kommer tycka är roligt, vad du kommer att skratta åt. Jag vill lära känna dina styrkor, hjälpa dig att göra det mesta av dem och samtidigt växa med stolthet och ödmjukhet. Jag vill lära känna dina svagheter. Jag vill veta när du kommer att behöva stöd för att inte mista tron på dig själv eller ge efter. Jag vill hjälpa dig att hantera bristerna och att arbeta för att vända dem till fördelar. Jag vill lära känna dina rädslor, hjälpa dig att möta och övervinna dem. Jag vill lära känna dina passioner och dina övertygelser för att dela dem och att lära av dig.
Björn och Jenny. En vän till mig sa - då jag berättade att jag skulle bli Maxx fadder - om sin egen erfarenhet av fadderskap. Nämligen att det kommer med en förväntan om att alltid ställa upp som gratis barnvakt. Detta räknar jag med. Tveka aldrig. Vad ni än behöver. Vad det än är. Var, hur och när ni än behöver hjälp. Även dagar då det inte är något.
Det är en stor ära för mig att bli vald som fadder åt Maxx. Jag vet att det betyder mycket för er, att det är mer än en ren formalitet, och jag lovar att leva upp till det löfte jag nu ger er. Ni två har alltid gett ert stöd till mig, alltid varit odelade positiva till saker jag tagit mig för och val jag gjort. Detta stöd lovar jag er nu tillbaka. Genom er son.
Jag älskar er och kommer att finnas här.
För er och för Maxx.
Alltid.
Sommarsaker
-
-
"Mmm," svarar han och ler. "Fast det är ju bättre det än motsatsen."
Symbolism
In January,
I cut the half dead twigs of my Benjamin's Fig.
To give it just another chance,
I replanted the stem.
Watered it.
Gnarled, naked branches stood lifeless for months.
Till spring returned.
Three Little Birds
Hummed, digged, danced, sang.
It simply makes me feel Good.
And I simply like things that do.
Good Morning!
Systerdottern
22:42 Det plingar till i mobilen.
Hej moster.
Mamma tycker att du ska kolla hur gullig jag e
när jag sover i vagnen.
Hysteriskt tycker jag......
Hur som helst, så gillar jag att du bor nära igen.
Jag har saknat dig!!!
Kramar från Thyra
- - -
Oh, hur underbart är det inte att vara moster!
Har saknat dig också.
Gullunge!
Frisören
Klippte mig idag. Hos min favoritfrisör. Jag tror knappt att han minns mig från en gång till en annan, men jag återkommer till hans lilla, tysta salong varje gång det är dags. Just för att bli klippt av honom. Jag vet inte vad han heter, har ingen aning om vem han egentligen är eller vartifrån han kommer. Och just det gör all skillnad. Han är tyst.
"Har du tid?" frågar jag och låter dörren slå igen bakom mig. Han kollar sin kalender och nickar. Sträcker ut en öppen hand mot en av de svarta snurrstolarna.
Jag sätter mig tillrätta. Drar av hårbandet. Han går runt och samlar på sig sådant han behöver: saxar, kammar, borstar, en sprayflaska med vatten.
"Samma frisyr?" frågar han när han står bakom mig. Jag tittar i spegeln, men inte ens där möter han min blick.
"Ja," svarar jag när han sveper capen om både mig och stolen. "Uppklippt."
Han nickar. Drar fingrarna genom mitt hår. Kollar topparna. Börjar kamma. Sprayar. Hämtar en snurrpall och sätter sig bakom mig. Radion spelar på låg volm. Hör hans andetag. Annars är det tyst. Han delar mitt hår, sätter upp några slingor med klämmor, kammar, måttar, klipper. Tar ner en lock i taget.
Jag blundrar. Njuter av plockandet och pillandet. Funderar på tystnaden. Trivs i den. Känner suset av saxens egg. Ändrar huvudets läge när hans händer ber om det. Håller emot när han skär. Min mobil ringer dovt från väskan på golvet. Undrar vem det är. Hoppas. Men svarar inte.
Han lägger undan saxen. För händerna genom frisyren, underifrån, från nacken och uppåt. Hämtar fön, rundborste, spray. Rullar slingor på borsten, fönar och drar. Sprayar. Tar hjälp av spegeln för att se. Tittar fortfarande inte på mig. När han är nöjd, drar han ett finger längs hårfästet i nacken och för håret åt sidan, knäpper upp capen. Håller upp en handspegel bakom mig. Jag tittar och nickar mitt godkännande. Glider ner från stolen. Plockar upp plånboken. Följer honom bort till kassan. Betalar. Ler. Tackar.
"Ha en bra dag," säger jag innan jag går.
Han nickar.
My Words
Yesterday, when going through what is still in my basement storage, I found this. My poetry collection. 86 pieces. The earliest written by an eleven-year-old me in September 1993, the latest when I was eighteen in November 2000.Many of the poems are childishly simple, with cheap rhymes and poor vocabulary. But others are not. Some are actually very good. It is interesting to go back, read and notice the development in writing over time. I experimented with all aspects of language. I wrote in both Swedish and English. Just as now. And apart from the bold name I gave my selection - "My Words; My Story" - I pride myself as I read. Little wise me.
Most of the poems are dedicated to specific people. Therefore, browsing through the pages is a marathon through old relationships: stormy friendships, break-ups, get-back-togethers, passionate crushes, deep loves, failures, curses, real hatreds, commitments. And everything neatly put on paper, organized in words, lines and paragraphs. In free verse or metered. Dated. A hand-me-down of emotions. From me then to me now.
The Chinese signs on the back read Strength Happiness Success. I believe I imagined that was somehow the key to it all. To life. It takes strength to reach happiness; happiness to reach success. I was not totally off, was I?
Smaltjock
På andra sidan skalan finns finorden, de som känns alltför konstlade för vardagsbruk. De är ofta såpass ålderdomliga att de inte längre används, hör den akademiska sfären till eller helt enkelt har vanligare synonymer som ersatt dem. En alltför flitig användare av dessa kan lätt tas för en sådan som tror att h*n är något. Gud förbjude. Som att äta vinkokta blåmusslor en tisdagskväll eller att otvunget gå till jobb i mörk kostym.
Däremellan är spannet enormt och - som man käckt säger om det mesta - endast fantasin sätter gränser. Experimentera. Bäst du vill. För visst kan man bre vasabi på kvällsmackan om man känner för det, eller gå med sina fulsnygga Converse till finbyxor. Följ trender, skapa egna. Sätt personlig prägel på det du äter, klär dig i och säger.
Hittade förresten ett nytt ord idag, mitt i slöläsningen av Aftonbladet. Smaltjock. Intressant. Sprang genast och letade upp den där termen jag borde kunna men inte mindes. Oxymoron. En självmotsägelse. Som fulsnygg eller bitterljuv.
Funderar på vad i mat- och klädväg smaltjock motsvarar.
Skriver
Sitter i soffan framför TV:n med datorn i knäet. Dagens femte stora kopp kaffe har kallnat på bordet bredvid mig.
Det är över midnatt.
Och jag skriver.
Äntligen.
Jag vet inte hur det är för andra, men för mig är skrivandet högst ambivalent, relationen till mina texter djupt komplicerad. Jag älskar att skriva. Är duktig på det. Sparar texter jag producerar, går tillbaka, läser, minns, njuter. Det finns en stolthet där. I att skapa något som är värt att bevara. Att skapa något som berör.
Samtidigt finns det inget som för mig är lika ångestfullt som skrivandet. Jag hatar processen att producera. Pressen att producera. Den äter mig levande.
Öppnar ett dokument på datorn. Skriver rubriken. Reser mig. Går ut i köket och sätter på kaffe. Sätter mig vid skärmen igen. Knappar in två meningar. Raderar den ena. Ändrar den andra. Går ut i köket. Häller upp kaffet. Tillbaka till skärmen. Ändrar rubriken. Lägger in sidhuvudet. Går på toaletten. Tillbaka till datorn. Kollar mailen. Kollar bloggen. Tillbaka till dokumentet igen. Ser till att spara det i rätt mapp, på rätt ställe. Skriver en handfull stödord. Ändrar radavstånd. Kollar klockan. Ger mig själv till nästa hel-, halvtimme eller kvart. Innan jag MÅSTE skriva. Måstemåstemåstemåste.
Aldrig är min garderob så välsorterad, mina golv så välstädade, mina middagar så vällagade, mina växter så välmående eller raderna av bokryggar i min bokhylla så jämna som när jag har en större skrivuppgift.
Nu är det examensarbetet det gäller. Den längsta text jag någonsin producerat. Rubrikerna är satta, sidhuvudet på plats, radavståndet som det ska. Dokumentet är sparat. Det enda som är kvar är att faktiskt göra det.
Att Skriva.
Och ikväll har jag gjort just det. Nästan tjugo sidor. Är mer än halvvägs. Vet dessutom vad jag ska fylla resten med. Bara finliret kvar.
Nu ska jag sova. Men imorgon. Imorgon. Då kör vi igen. Måstemåstemåstemåste.
-
Förresten. Enkäten skickades ut i fredags, till alla lärarstudenter på högskolan. Hittills har 372 av dem svarat. Dock bara 294 på alla frågor. Men ändå. Det är ganska många. Det ska nog gå vägen det här. Som alltid.
The Cold Shower
Take my time.
Make breakfast. Coffee.
The news in the background.
All windows open. Beaming sunshine outside.
Sit down, check emails, read a comment. Listen. Smile. Reply.
Read over my presentations for today. Make few changes.
Send a message to a friend, asking for a favor.
Ten seconds later I get a "Sure, just come" back.
Hop in the shower.
No Hot Water.
Irritation. For a brief second. Before I catch myself.
For what right do I have?
None.
As a reminder.
Of what it means to be Wise.
Focus less on the cold showers of life.
Live.
And do it fully.
Positively.
The Chickpea
Up till not so long ago, I believed that the chickpea had gotten its name because every pea looks like a huddled up chicken. Like on of those plucked, pale, naked, headless ones we get from the grocery store. Even the color is right. Perhaps a childish explanation for the origin of a word, but it made sense to me. It made so much sense I must admit it took some of the charm away when I found out how wrong I had been. The name chickpea really traces back to a French word. A word I cannot and will not try pronounce.
However, apart from the mistake about the name, I know the chickpea very well. I won't bore you with the story of how I about ten years ago came upon an article of how sausage is made, how that very article turned me vegetarian, and how I - as a consequence of that - started looking at food and eating in a whole new way. Let's just say, me and chickpeas go way back.
Many probably believe that most beans and peas taste about the same. Nothing could be further from the truth. And concerning chickpeas, I would say that they have more of a personality than most other. There is a sweet, nutlike flavor to it that makes it so tasty you can eat a handful just as a snack.
However, if you want to take it a step further, there are countless of ways of how to prepare chickpeas. In India, where most people are vegetarians, chickpeas are one of the major sources of protein. They are used in salads and stews. Even dried, grounded into flour and baked with it. In Burma, chickpeas are used to make a special kind of tofu. Some also ferment the peas to make alcoholic drinks. In the Philippines, chickpeas are preserved in syrup and eaten as sweets and desserts. In the Middle East, chickpeas are one of the cornerstones of cooking. It is the main ingredient in foods like falafel and hummus.
It was also in the Middle East, the history of the chickpea - as we know it - started. 7,000 years ago, the people in the Middle East cultivated the plant. Ever since, it has influenced the cooking of the area. And spread to other parts of the world as well.
2,500 years ago, a German priest made a note in the monastery's records about chickpeas. They were said to be more nurturing than regular peas, and less windy. A combination that is still appreciated. Furthermore, chickpeas were believed to prevent urinary tract infection and treat kidney stones. The peas were also associated with Venus, and believed to increase fertility.
1,500 years ago, one of the now oldest kept cookbooks was put together. This book of Roman cookery included a whole chapter with recipes of chickpea dishes.
Even today, perhaps more now than ever - when food too often is valued only after its content of nutrition - are chickpeas totally right. They are an excellent source of protein and high in fiber, a great intake for vegetarians and those with insulin sensitivity and diabetes. As well are they high in calcium. As high as yoghurt and close to milk.
As is the case for most passions I had at sixteen, my vegetarianism did not last very long. Still, my love for the chickpea never ceased. Myself, I like them best crushed up with a fork, salted and peppered, on a plain slice of dark bread. And even though I turned out to be wrong about the name, I was never wrong about what made me such a great fan to start with. It's outstanding flavor.
Melancholy
My neighbor has been playing slow songs from the 80's.
Loud enough for me to sing along.
For hours.
It feels like the last song at a high school disco.
Over and over and over again.
Fun.
Not.
De små
Klibbiga småhänder
Rundade fotsulor
Ljusa fjun på mjuka hjässor
Himmelsblå blickar
En sömnsvettig nacke
Babydoft
Plötsliga skratt
Fyra risgryn
Knubbiga nävar om mina pekfingrar
Barnslig otålighet
Stapplande steg
Barnslig stolthet
Värmer mitt hjärta
Prakt
Lost
A carrier of summer.
Lost on a dusty floor.
Skorna
"Vilken tur," säger jag. "Att ingen har koll på mitt skobestånd."
Daisies
Morgon-SMS
Lina: Ja det vill jag. Vart?
Jag: Först till Skopunkten, nerom stan o hem?
Lina: Ok. När?
Jag: Måste duscha bara. Tre kvart?
Lina: Säg en timme...
Jag: Är hos dig om en timme.
Frukost
1/2 dl kruskakli
1/3 dl linfrö
1 tsk ögonkakao
1 tsk Nescafé mellanrost
1 tsk kanel
Två stänk kardemumma
Ett stänk nejlika
Vatten
In i mikron ett par minuter. Rör om med en tesked.
Mumma!
Ane Brun
Therefore, I need others. Therefore, I am grateful for any enlightening influence. I listen and learn.
Last, Susanne opened my ears for Ane Brun, a Norwegian singer living in Stockholm. I am hooked. What a sound, what a voice.
Stjärnan på tåget
Åkte tåg hem från Malmö igår. Bredvid mig försökte en mamma att hålla sina två småflickor sysselsatta och underhållna. Av samtalet dem emellan framgick att dagskvoten av tågresande med råge översteg vad systrarna tyckte var lagom. De förbisvishande korna var inte längre intressanta. Inte heller läskmaskinen bredvid tågtoaletten. Eller sagoböckerna i ryggsäcken. Eller pusslen. Eller de halvt söndersmulade kexen.
- Mamma. Hur länge har vi åkt tåg idag? Är vi inte framme snart?
- Jo, nu är vi snart framme. Då har vi åkt sex timmar.
- Sex timmar?
- Mmm. Det är lika länge som ni brukar vara på dagis. När jag lämnar er åtta och pappa hämtar er två. Då har ni varit där i sex timmar. Så länge åker vi tåg idag. En hel dagisdag.
Tystnad.
- Jaha. Men. Är vi inte framme snart?
- Mamma?
Då kommer tågvärdinnan förbi. Hon ser förmodligen de trötta barnögonen, den trötta mamman och de smuliga kexen. Hon ritar en kråka på mammans biljett och vänder sig sedan mot två lintottar i trasiga flätor som räcker upp sina biljetter med knubbiga händer. Hon sätter sig på huk. Vänder sig till storasyster.
- Vet du vad? På alla andras biljetter ritar jag bara ett streck. Men på din tänker jag göra en stjärna. Då blir du den ende på hela tåget med en stjärna på biljetten.
Storasyster tittar storögt på henne. Nickar och ler. Tar emot sin biljett och studerar bläckstjärnan där.
- Så fin!
Värdinnan vänder sig till lillasyster.
- Och du då? Vad vill du ha på din biljett? Vad ska jag rita, tycker du?
Tystnad. Lillasyster vrider sig blygt.
- Vill du också ha en stjärna?
Det blonda huvudet nickar. Följer noga rörelserna när pennan stryker över biljetten.
- Sådär. Nu är ni de enda på hela tåget med stjärnor på biljetterna. Hoppas ni får en bra resa.
Tågvärdinnan ler mot dem, reser sig och går sedan vidare genom vagnen. Bakom sig lämnar hon två systrar som andaktsfullt håller sina skrynkliga biljetter i nävarna, tittar på varandras, jämför och ler. Trötta ögon lyser igen.
Maj
Nu börjar de.
Månaderna utan r.
Maj, juni, juli, augusti.
Har på känn att det kommer att bli en bra sommar.
