Wedding - June 19th
3D ultrasound
From the appearance of this blog, it might seem like I do nothing else than go for ultrasounds, or at least that this darn baby is the only thing in worth mentioning nowadays. That is not the case.
Nevertheless, today it was time again and now we got to see Flubber in 3D. (S)he was bundled up with feet, hands, legs and arms all over, which was terribly cute but impractical when it came to taking pictures.
Laughing Baby
Idag tittade vi in hos Flubber igen. Han var på ett strålande humör trots att han blev väckt mitt i sin middagslur, (något som tyder på att han inte har alla egenskaper efter sin far). Efter att barnmorskan puffat till honom några gånger kvicknade han till, sträckte på sig och log mot kameran.
Vi fick titta på hjärnhalvorna, övergången mellan dem, ögonen, munhålan och käkbenet, halsen, bröstkorgen och kotorna, alla organ, hjärtats klaffar och förmak, navelsträng, armar, ben, fingrar och tår. Allt såg bra ut och Flubber skötte sig utmärkt.
För det fick han senare en ny body med matchande byxor och strumpor. Något ska man ju ha när man är så duktig första gången hos doktorn.
Långfilm
Det verkar onekligen som att Flubber har tagit sig förbi cellklumpstadiet. Så här såg han ut idag när vi tittade in för att säga hej. Ganska lik den där magra ungen uppe till höger.
Enligt barnmorskan är jag "gravid så att det visslar om det", en kommentar som svar på mina tusen tvivel. Lyckligtvis försvann tvivlen där på britsen. I takt med att ultraljudsscannern gled över magen spelades filmen av vad som fanns där inne upp på en storbilds-TV framför oss. Här kommer tre futtiga sekunder av det vi såg.
Flubber
Vi kallar den/henne/honom Flubber. I början på det galna som håller på att hända var det där inne mest en geleklump och därför passar ju namnet perfekt. Nu hoppas vi att Flubber tagit sig förbi geleklumpstadiet och utvecklat både armar, ben och rumpa. Tjugoåtta veckor har h*n kvar att tjocka till sig där inne, sedan blir det full rulle i radhuset.
Släkten
Lägger upp en släktforskningssida kanske. Och skäms över att man inte känner till sin släkt längre än två generationer tillbaka. Registrerar en webbsida och kommer på alldeles för sent att den prickfria versionen av "släkten Persson" låter ganska brutalt.
Men, men. Titta gärna in i alla fall: www.slaktenpersson.myheritage.com
The Sundgrens
Idag sitter vi och går igenom bilderna - över 500 stycken - och filmsnuttarna Andreas tog med mobilen. Själv hade jag ingen aning om att han filmade. Trodde bara att hade svårt att fokusera med kameran.
För er som inte känner min släkt är det här kanske inte speciellt roligt. Men för oss andra är det hur kul som helst.
Bröllopslekar är ju alltid spännande. Trots att brudens mor uppenbarligen tycker det är en dålig idé att Niklas plockar av sig skorna uppskattar vi andra att brudparets ojämlikhet och skiljaktigheter ventileras. Brudparets söner - Alfons och Linus - står för pausmusiken. Andreas står för de högsta skratten.
Sångstund á la oskön allsång. Glädjerop från bruden och närbild på hennes kusins hästtänder. Allt avslutas sedan med pusskalas. Bröllop när bröllop är som bäst.
Kusinens tal. Hm. Det här med att se sig själv på film är som bekant ingen höjdare, men eftersom jag besitter oändliga mått självdistans bjussar jag så gärna på mig själv ändå.
Här kastas brudbuketten och alla giftaslystna flickor flockas. Notera Andreas plötsliga nervositet alldeles i början när det visar sig att "Åsa SKA ju gifta sig." Lyssna också på kommentaren när han uppmanar någon annan att fånga buketten trots att jag håller på att vifta armarna av mig två meter bort. "Gå fram och ta den nu, så räddar du mig," får han ur sig. För den har han en nygjord lårkaka.
Och slutligen. Som grädde på moset: kärlek, ljuv musik och bröllopsvals. Naturligtvis.
Ett urval av bilderna finns här. Titta på det vackra brudparet, de söta barnen, de glada gästerna, de många höjda glasen och de ännu fler kyssarna. Och se med egna ögon hur läskigt lika prästen och Andreas är! Om det mot all förmodan verkar som att samma personer återkommer på bild efter bild efter bild beror det på att fotografen tycker mer om att pressa avtryckaren än att röra på sig. Varför så många av gästerna väljer att öppna munnen på vid gavel när det fotograferas är dock oklart.
Söndag
Alla där
M&B
The kiddos
Min bror och jag
Året är 1989. Jag är sju och ska inom kort börja skolan. Min bror är nyss fyllda sexton. Vi är på familjesemester i Italien, endagsutflykt till Venedig. Jag älskar tröjan jag har på mig, speciellt de där trådarna som hänger över axlarna. De har glaspärlor längst ut och ibland klickar det till när pärlorna slår emot varandra. Min bror har finaste åttiotals-fluffet och snyggaste pilotbrillorna.
Det finns en sorts idoldyrkan som är förbehållen småsystrar med äldre bröder. Jag dyrkade min bror. Ville vara med honom, bli uppmärksammad av honom. Hemma i vardagsrummets hörnsoffa tittade vi ibland på film tillsammans. Det var han som valde filmerna. Nästan alltid sådana med Stallone eller Schwarzenegger. Jag satt tyst och stilla bredvid honom, tyckte ibland att det var småläskigt med allt skjutande, men var mest stolt över att få vara med.
Några år senare skulle jag knycka en teckning från hans skrivbord och ta med till skolan. Det var en skiss över värsta våldsscenen, män som sköt hjärnan ut anda män, blod som sprutade. Jag tyckte att teckningen visade hur cool han var. Min bror. Mycket coolare än killarna i min klass. Därför tog jag med den. Teckningen. Och visade. Killarna var impade. Helt klart. Kollade in alla detaljer, förundrades. Och jag stolt. Mycket. Nöjd med mig själv. Och noggrann. Så klart. Lade tillbaka teckningen på skrivbordet innan han kom hem igen.
Min bror. Tuffast i världen. Undrar om han visste hur dyrkad han var.
Igår
Familjemiddag
Min pappa
Ett minne
Dagen innan hade jag lämnat tillvaron som au-pair i USA bakom mig, brutit kontraktet efter halva tiden. Sagt hejdå till familjen med de bortskämda barnen och det smutsiga huset. Tagit avsked av vänner jag kommit att tycka mycket om. För sista gången dansat hela natten på klubbarna i New York.
Jag såg jag honom för första gången på ett halvår där på plattorna utanför radhuset. Han mötte mig halvvägs. Jag minns att han såg liten ut. Krum på något sätt. Och så tårarna. Som strömmade nerför de rödvitskäggiga kinderna. Min pappa. Som aldrig förut gråtit.
Senare på kvällen hade lugnet lagt sig. Innehållet i de två överfulla resväskor jag släpat hem låg utspritt över hela huset. Så som det gör då man återvänder efter en lång resa. Pappa satt i sin svarta snurrfåtölj framför TV:n. Jag sprang upp och ner mellan våningarna: plockade, organiserade, stoppade undan.
Plötsligt halkade jag. På en hög färgglada teckningar från barnen. Jag tappade balansen och trillade baklänges nerför trappan. Slog i svanskotan och nacken. Landade, öm, rädd och svimfärdig. Skarpa färger och höga ljud snurrade hysteriskt i mitt huvud. Yr kröp jag ut i köket.
Pappa ropade något och reste sig från sin plats i vardagsrummet. Han hittade mig liggandes på den bruna plastmattan, mellan köksskåpen och furubordet. Och visste vad det betydde. Eftersom det hänt så många gånger förr. Fast den här gången svimmade jag inte. Behövde bara ligga ner en stund. En kökshandduk lades under mitt huvud. Fumlande händer strök mig över pannan.
"Jag orkar inte lyfta dig. Jag orkar inte lyfta dig," mumlade han. "Men jag sitter här med dig. Jag sitter här tills du orkar resa dig själv."
-
Idag skulle han fyllt 57. Om det inte vore för allt det där som hände sen.
Grattis pappa.
Dreams and Nightmares
Alfons, my cousin's oldest son, turns four this weekend, and since I got specific clarifications with my invitation, I dear not show up without a gift. Both Alfons and his brother are crazy about animals, and these days their dreams go way beyond extending the plastic collection. For his birthday, Alfons wants a pony. A real one. To his favor I must say that he is very humble about the whole thing. He explained to his mom that - since ponies are quite expensive - he is fine with sharing his present with his little brother this time. Sharing. A new phenomenon.
I, however, will bring no ponies to the party. Instead, I got another suggestion. It turns out that Alfons is jealous at a dream catcher his little brother got a while ago. After Alfons had it explained to him what it is - that it comes from the Indian culture and is suppose to catch your bad dreams and nightmares - he definitely wanted his own.
My philosophy: If you can't fulfill their dreams, take away their nightmares.
Aunthood
Those kids. Melt my heart.
Make me speak like a fool, long for snotty kisses, do anything for a smile.
Or a laugh.
Oh, Their Laughs!
Come bubbling from chubby bellies. Explode and take over.
Love them.
My siblings reincarnated.
Aunthood is the coolest, coolest thing.
And lasts forever.
How sweet of a combo is that?
Ettårskalas
Nybliven ettåring med stolt mamma.
Bästa presenten - en ROSA Bobbycar - fick Thyra av mammas faster.
Ett par centimetrar längre måste benen bli innan Thyra på egen hand kan sätta fart. Tills dess är tutan allra roligast.
Sötaste gästen - med de blåaste ögonen. Kusin Maxx.
Snart, snart, snart kan hon själv. Alla väntar. Än så länge behövs dock gåvagnen.
Winning Concept
When they dropped me off a short drive later, I opened the car's back door to cash in on good bye kisses from two sun-blushed, band-aided, and sand-dusty blonds in the back seat. As I leant over the soon-to-be four year old, my cousin asked him to invite me to his birthday party. He kindly did, and looking straight into my eyes added.
"Then you need to bring a present."
"A present?" I asked surprised. "Am I not allowed to come without one?"
He shook his head, seriously.
"Okay, then what would you like for your birthday?" I wondered.
He tilted his head and looked at me with those big blue wells of innocence.
"Just a little cow transport," he said.
Now, It just so happened to be that I had spotted the "little cow transport" earlier and for sure knew it was not very little at all.
"Well," I said. "Cows are sort of big to just pack up like that. Especially with a transport and all. Is there nothing smaller you would like?"
He thought for a while, then smiled and nodded.
"A wolf. And an ostrich."
"I thought you guys already have a wolf and an ostrich," I said, somewhat confused.
"Those are his," he answered and pointed at the two year old in the car seat next to him. "I want my own."
Min gudson
Det har gått snart ett år sedan jag hörde talas om och såg dig första gången. På en liten svartvit ultraljudsutskrift syntes en krum figur med stora fötter. Den stunden förändrades livet. Sedan dess har Björn och Jenny blivit dina föräldrar. Någon har blivit din mormor, någon din morfar, någon din farmor, någon din faster och någon din kusin.
Och störst av allt Maxx. Ditt liv har just börjat.
För mig har du, som mitt syskonbarn, inneburit något helt nytt. En känsla jag aldrig tidigare upplevt. Den kravlösa och förbehållslösa kärleken. Aldrig tidigare har jag älskat någon jag ännu inte lärt känna. Aldrig har jag med uppriktighet kunnat lova någon för evig kärlek. Förrän nu, när jag ser dig.
Jag minns min första tanke då jag höll dig första gången. Samma tanke återkom dagen då jag blev tillfrågad att bli din fadder: "Jag vill lära dig allt jag kan." Men ganska snart insåg jag snedvridningen av mina tankar. För det här handlar inte om mig. Det handlar inte om att överföra den jag är, det jag står för och tror på till dig.
Maxx, det här handlar om dig.
Och min längtan att lära känna dig.
Förväntansfullt ser jag fram emot att se dig växa, att lära känna det som skiljer just dig från alla andra. Se om du är en sådan som behöver uppmuntran för att våga ta för dig i livet eller uppmaningar att ta det lugnt ibland. Jag vill lära känna din humor, veta vad du kommer tycka är roligt, vad du kommer att skratta åt. Jag vill lära känna dina styrkor, hjälpa dig att göra det mesta av dem och samtidigt växa med stolthet och ödmjukhet. Jag vill lära känna dina svagheter. Jag vill veta när du kommer att behöva stöd för att inte mista tron på dig själv eller ge efter. Jag vill hjälpa dig att hantera bristerna och att arbeta för att vända dem till fördelar. Jag vill lära känna dina rädslor, hjälpa dig att möta och övervinna dem. Jag vill lära känna dina passioner och dina övertygelser för att dela dem och att lära av dig.
Björn och Jenny. En vän till mig sa - då jag berättade att jag skulle bli Maxx fadder - om sin egen erfarenhet av fadderskap. Nämligen att det kommer med en förväntan om att alltid ställa upp som gratis barnvakt. Detta räknar jag med. Tveka aldrig. Vad ni än behöver. Vad det än är. Var, hur och när ni än behöver hjälp. Även dagar då det inte är något.
Det är en stor ära för mig att bli vald som fadder åt Maxx. Jag vet att det betyder mycket för er, att det är mer än en ren formalitet, och jag lovar att leva upp till det löfte jag nu ger er. Ni två har alltid gett ert stöd till mig, alltid varit odelade positiva till saker jag tagit mig för och val jag gjort. Detta stöd lovar jag er nu tillbaka. Genom er son.
Jag älskar er och kommer att finnas här.
För er och för Maxx.
Alltid.
