Nowadays

Söndag kväll. Dagen är redan upplevd och helgens sista ljusa timme håller på att rinna ut. Bara de översta raderna av fönster på de fulcoola elvavåningshusen en bit bort har fortfarande sol. 
 
Lägenheten är stilla. Allt är tyst. Luften är mättad. För en kort stund lämnar jag rummet. Går med nakna fötter på tå över trägolven.
 
När jag återvänder bläddrar Han i magasinet jag läste i morse. Jag ler. Tar tidningen, lägger mig bredvid och läser högt ett kort stycke ur en märklig insändare om mänsklig ovilja och okunskap. Om blinda som leder blinda. Han nickar. En diskussion tar vid. Om huruvida människor har det bättre idag än för hundra år sedan. En stor fråga för en stilla söndagskväll. Alltför stor. Innan vi lämnar ämnet nämner vi tacksamheten av att vara där och dem vi är.
 
"Mm," säger han vars mjuka bröstkorg mitt huvud vilar mot. "Här ligger vi och har det bäst i världen."
 
"Ja," svarar jag efter en stund. Och fylls av värme.
 
Med ens tänker jag på hur begränsat mitt språk ibland är. Hur fattigt ett litet "ja" låter jämfört med vad jag känner inuti och skulle vilja uttrycka. Just nu.
 
Men jag säger inget mer. Inte högt.
 
"Må du finnas kvar för lång tid framöver," tänker jag istället. "Må du för lång tid framöver finnas kvar."