Nowadays

Åkte tåg hem från Malmö igår. Bredvid mig försökte en mamma att hålla sina två småflickor sysselsatta och underhållna. Av samtalet dem emellan framgick att dagskvoten av tågresande med råge översteg vad systrarna tyckte var lagom. De förbisvishande korna var inte längre intressanta. Inte heller läskmaskinen bredvid tågtoaletten. Eller sagoböckerna i ryggsäcken. Eller pusslen. Eller de halvt söndersmulade kexen.
  
- Mamma. Hur länge har vi åkt tåg idag? Är vi inte framme snart?
  
- Jo, nu är vi snart framme. Då har vi åkt sex timmar.
 
- Sex timmar?
  
- Mmm. Det är lika länge som ni brukar vara på dagis. När jag lämnar er åtta och pappa hämtar er två. Då har ni varit där i sex timmar. Så länge åker vi tåg idag. En hel dagisdag.
 
Tystnad.
  
- Jaha. Men. Är vi inte framme snart?

- Mamma?
   
Då kommer tågvärdinnan förbi. Hon ser förmodligen de trötta barnögonen, den trötta mamman och de smuliga kexen. Hon ritar en kråka på mammans biljett och vänder sig sedan mot två lintottar i trasiga flätor som räcker upp sina biljetter med knubbiga händer. Hon sätter sig på huk. Vänder sig till storasyster.
  
- Vet du vad? På alla andras biljetter ritar jag bara ett streck. Men på din tänker jag göra en stjärna. Då blir du den ende på hela tåget med en stjärna på biljetten. 
 
Storasyster tittar storögt på henne. Nickar och ler. Tar emot sin biljett och studerar bläckstjärnan där. 
 
- Så fin!

Värdinnan vänder sig till lillasyster.

- Och du då? Vad vill du ha på din biljett? Vad ska jag rita, tycker du?

Tystnad. Lillasyster vrider sig blygt.
 
- Vill du också ha en stjärna?
 
Det blonda huvudet nickar. Följer noga rörelserna när pennan stryker över biljetten.
  
- Sådär. Nu är ni de enda på hela tåget med stjärnor på biljetterna. Hoppas ni får en bra resa.
  
Tågvärdinnan ler mot dem, reser sig och går sedan vidare genom vagnen. Bakom sig lämnar hon två systrar som andaktsfullt håller sina skrynkliga biljetter i nävarna, tittar på varandras, jämför och ler. Trötta ögon lyser igen.