Nowadays

Sedvanlig vardagsfrukost med kaffe och yoghurt vid halv nio-tiden. Vi steg upp för en kvart sedan och han är redan duschad och påklädd. Jag sitter nyvaket tilltufsad och inser att mina rutiner snart kommer att förändras.
 
"Nu när jag börjar jobba kommer jag att behöva gå upp jättetidigt"
 
"Hur tidigt då?"
 
"Tja. Låt säga att eleverna börjar åtta. Jag bör nog vara där innan dess. Och det tar en timme från dörr till dörr. Jag sticker härifrån vid ... halv sju..."
 
"Går du upp vid sextiden då?"
 
Vid sextiden?! Herre jisses. Ibland ser världen så mycket trevligare ut från ett manligt perspektiv.

Det var inte länge sedan hela gatan stod i blom. Nu - sådär tre månader senare - är det rena rama fruktfesten häromkring. Eller plommonfesten om man ska vara petnoga. Hade mina armar bara varit ett par meter längre, hade jag nått flera träd från balkongen. Praktiskt hade det varit. Som det är nu får jag ta mig ända ner till markplan varje gång jag blir sugen. Fast det är ju inte så himla svårt det heller. Om man ska vara ärlig.

Av någon anledning har vi fullt av småflugor i lägenheten. Det har varit så sedan vi flyttade in, så det är möjligt att det finns något i huset som drar dem hit. Vad vet jag? Jag är inte så hemma i vad flugor gillar och inte gillar. Jag vet bara att jag inte gillar dem. 
 
Därför satte jag mig att leta flugdräpartips på nätet. Jag fann inlägg efter inlägg från människor som framgångsrikt dödat flugor med äppelcidervinäger. Konceptet var att hälla en slurk äppelcidervinäger och ett par droppar diskmedel i ett glas och ställa detta i fönsterkarmen ett par dagar. Flugorna dras till vinägern men drunknar i glaset eftersom diskmedlet sabbat ytspänningen. Sagt och gjort, jag sprang iväg, inhandlade en stor flaska och blandade dödsdrinkar.
 
Och väntade.
 
På ingenting.
 
Våra flugor är inte det minsta intresserade av äppelcidervinäger.
 
Det misslyckade massmordet föll snart i glömska och vi blev istället allt bättre på att fånga flugor med händerna. Kanske hade vi utvecklat denna förmåga ännu mer om det inte varit för ett halvt ignorerat glas rödvin på diskbänken härom dagen. När glaset stått för sig själv en stund uppstod nämligen värsta flugsammankomst i kupan. Det verkade som att flugorna här i huset mycket hellre dricker rödvin än vinäger. Och det kan man ju förstå.
 
Nu har experimentet gjorts om med rödvin istället för vinäger och resultaten är överväldigande. Bilden här ovan visar bara två lealösa flugkroppar, men då ska man veta att det är dödardag nr plenty. Första natten hällde jag ut säkert tjugo stycken.
 
För andra som går i flugdödartankar kan jag varmt rekommendera vinfällorna. Ett par saker finns dock att tänka på. Det första är att flugor dör som flugor mest om natten. Ställ fram glaset över dagen: nada. Låt det stå över natten: bingo! Det andra är att ett vinglas lockar fler än bara flugor. Sambor till exempel. Man skulle kunna tro att det räcker med att berätta för sin partner om glasets innehåll, men så behöver alls inte vara fallet. Häll därför helst blandningen i glas som annars sällan används för vindrickande och ställ dem inte på diskbänk eller köksbord utan uppsyn.

De senaste månaderna har min energi gått till huvudsakligen två saker: att söka jobb och att oroa mig för vad som kommer att hända om jag inte får jobb
   
Jag har sökt många jobb. Många. 
   
Jag har oroat mig mycket för vad som kommer att hända om jag inte får jobb. Mycket.
   
Jag har varit på en del intervjuer. Det har jag. Inför varje intervju har jag målat upp ett helt litet liv runt jobbet i fråga: planerar hur jag tar mig dit, hur mina dagar kan komma att se ut, hur jag ska lägga upp undervisningen, vilka elever jag kommer att ha, och så vidare, och så vidare. För varje nej - och de har varit lika många som intervjuerna - har det där låtsaslivet rasat och mitt låtsasjag dött en plågsam död. 
   
I förrgår var jag på ytterligare en intervju. Klädde mig anständigt, åkte tåg, var i tid, svarade på alla frågor och ställde egna. Precis som det brukar vara.
  
Men sedan var inget som det brukar vara. För igår ringde rektorn från skolan i fråga och sa något jag aldrig hört förut.
 
"Vi vill gärna att du börjar jobba* hos oss. Vi tror att du passar perfekt in här."
 
Först trodde jag att jag hört fel. Sedan att det kanske var en busringning. Men det var det inte. Det var det inte. Efter femtielva intervjuer och brustna drömmar fick jag slutligen ett ja. Och det från en skola där jag faktiskt vill jobba. På riktigt. Och jag som var beredd att slå alla som sagt att "det ordnar sig" på näsan.
 
* Okej, det är "bara" ett vik, men med goda chanser till förlängning. Goda chanser.

Espresso House kör med en häftigt grej: färdigpressad juice. Fantastiskt koncept där, att man slipper krama apelsinerna själv.

I onsdags packade vi bilen och gav oss av västerut. Jag var kartläsare, vilket är ett ganska angenämt göra om vägen man ska följa är den samma från början till slut. Först åt vi lunch i Odense. Andreas spillde choklad på sina shorts och köpte ett par nya. Sedan såg vi en människa som hade svimmat av värmen. Därefter styrde vi vidare mot Jylland.


Utanför Århus hittade vi Malling Kro, där det stod vinflaskor i varje hörn. Vi checkade in och gick sedan tvärs över gatan till järnvägsstationen för att åka in till centrum. På stationen fick man trycka på en knapp på väggen för att nästa tåg skulle stanna. Andreas läste turistbibeln och blev vän med en katt.


I Århus var det fint. På gågatan som löpte från stationen pågick en utställning med lustiga, engelska skyltar från hela världen. En var lite som en uppmaning... Sedan hittade vi en mysig, liten restaurang där allt var så flott och maten så god att ingen kom på tanken att fotografera. Bara när Andreas gick på toaletten och tyckte att det var fräsigt med citroner i pissoaren blev det en bild. Fyra rätter och lika många glas vin senare stapplade vi ut på kullerstensgatorna igen. Då hittade vi en gränd som var så smal att man med lätthet kunde klättra upp på väggarna. Och så gjorde vi det.


Dagen efter var det någon som vaknade tidigare än någon annan. Den som vaknade tidigast hade ett himla sjå att väcka den som fortfarande sov. Slutligen gick det och vi åt dansk hotellfrukost: rågbröd, röd salami och nutella. Därefter lämnade vi bygget och körde till Århus Botanisk Have. Där fanns pittoreska broar över bäckar fulla av småfisk och en massa lustiga växter, bland annat ett träd som snöade. Där fanns också lustiga skyltar. Den här gången var de dock inte en del av någon utställning, utan på riktigt.


Hopp in i bilen igen och ett, tu, tre så var vi i Skagen. Första stoppet var i Gamla Skagen, en liten del av stan som nästan såg overkligt perfekt ut. Vi tog våra första steg på den oändligt långa strand som löper runt udden. Jag plockade fickorna fulla av fina stenar. Sedan åt vi gott till lunch och drack av den lokala ölen.


Eftermiddagen spenderades på Grenen, sandudden längst upp där Skagerrak och Kattegat möts. Det är där de kända skagenmålarna förälskade sig i ljuset och målade vackra kvinnor i långa klänningar. Kära blev också vi, för allt var så vackert att man nästan inte trodde på det. Vi följde vattenbrynet ut på den yttersta spetsen och konstaterade att vågorna verkligen rullade emot varandra så som man hört. Om man bortsåg från alla turister (host, host) var platsen alldeles magisk. Det slutade med att vi kapsejsade på en filt i solen och tog en eftermiddagslur.


Efter att vi checkat in på det sista lediga rummet i stan och duschat av oss salt och sand gav vi oss ut på jakt efter middag. Vi hamnade på Skagen fiskrestaurang, knyckte ett bord vid vattnet och beställde ett berg av skaldjur. Jag kisade mot solen en stund men innan jag visste ordet av gick en man förbi och räckte mig sina solglasögon. Vi åt tills vi nästan sprack. Sedan beställde vi Irish coffee till efterrätt och sjöng med i allsången.


Mätta och glada tänkte vi att det kunde vara roligt att promenera ut uddens västra strand. Efter att ha vandrat tvärs genom stan och korsat ett stort industriområde fann vi oss på en grusväg omgivna av tät dimma. Strax därefter stod vi på stranden och blickade ut över Nordsjön. Vi pussades lite, såg en död sjöstjärna och träffade en man med hund. Sedan vände vi om och gick hem igen.


Fredagen gick i kulturens och motionen tecken. Vi började på Skagens museum där många av de mest kända målningarna hänger. Lite önskade man att stränderna runt Skagen fortfarande var fulla av kvinnor i långa vita klänningar och hatt. Det verkar trevligare än hjorder av turister (host, host). Vi drack kaffe och åt valnötskaka i bersån och Andreas ringde sin konstnärsfarbror i Ungern för att hälsa.


Efter en rundvandring i Skagens gamla kvarter fann vi oss plötsligt på stranden. Norröver fanns en fyr vi kört förbi dagen innan. Därför visste vi att den var öppen för utsiktslystna. Promenaden gick i trettio graders värme över stenblandad sand och förbi gamla kanonfästen. Väl framme traskade vi uppför fem miljoner trappsteg. Men det värt varenda svettdroppe. Inte oväntat var Skagen magifikt också från ovan.


Vägen hem gick via Aalbaek Gl. Kro där vi åt storlunch. Maten var god men servicen bedrövlig och vattnet dyrt. Därefter styrde vi tillbaka mot Århus. Färjan vi skulle med gick någon timme senare, vilket gav oss nog med tid för en hamnpromenad. Vi åt glass från en meny med märkliga smaker. Sedan blev vi bjudna på gratis korv och öl. En av oss åt och den andre fotograferade. Den som fotograferade upptäckte att hennes solhatt är gjord av papper. 100% papper!

Färjan tog oss från Århus till Själlands udde. Resan över vattnet sparade oss flera timmar i bilen. Salta vindar och havsutsikt är ju dessutom trevligare än raksträckor på motorvägen. Jag försökte leka arga leken, men blev fotograferad istället för tävlad mot. Snart var vi på land igen och körde hemåt, förbi små söta kustbyar och förbi Roskilde där festivalen pågick och tiotusentals människor trängdes i tält. Lika många småkryp hade mött slutet på vår vindruta och försvårade sikten så pass att vi stannade och tvättade rutan. Sedan somnade jag och vaknade inte förrän semestern var slut och vi körde över Öresundsbron.

Fler bilder finns här.