Nowadays

Det var en gång en flicka som träffade en pojke.
 

Först möttes deras ord. Korta meningar. Frågor, svar och kvicktänkt humor. Hon log för första gången på en hel evighet. Snart var hon van vid hans dagliga meddelanden. Längtade efter dem när hon vaknade och tänkte på dem när hon somnade. Småmyror fick fart i maggropen när hon såg hans namn. 
 
Plötsligt en kväll ville han ringa. Med svettiga händer på tangentbordet knappade hon sitt telefonnummer och skickade honom. Antalet småmyror växte expositionsartat när signalerna gick fram och tusen fjärilar släpptes fria när hon hörde hans röst. Vackrast i världen. Det var den. Hon var så nervös att hon inte kunde sitta still under samtalet, så nervös att hon senare knappt skulle minnas vad som sades. Bara att de där mjuka vokalerna smekte hennes drömmar till liv.
  

Första gången de satt mitt emot varandra var i hennes kök en solig söndagseftermiddag i april. Fjärilarna där inne trängdes och mjuka kittlingar sprang mot insidan av hennes hud. Orden och rösten nu kopplade till en kropp. Och de där gröna ögonen. Hon föll handlöst och drunknade. Middag och vin. Och sedan.
  

Våren blommade över och sommaren kom. Flickan åkte tåg tusen gången om med fjärilarna fladdrande och fladdrande. Hon sprang på kullerstensgator med tunga väskor och fastnade med klackarna men log ändå. Hon vaknade i soldränkta lakan och drog försiktigt fingrarna genom mörka lockar på ett huvud som ännu sov. Närhelst hon kunde kilade hon in näsan under hans käklinje och fyllde lungorna med hans doft. Aldrig tidigare hade hon slagits av att människor kan vara kryddade inifrån. Först nu var det uppenbart. Han gjorde henne nästan hög. Du passar mig fullständigt tänkte hon. Men visste inte hur hon skulle säga det högt för att han skulle förstå.

  
Fast något förstod han ändå. Sommaren var fullmogen när han lutade sig mot kanten av diskbänken en dag. "Jo, jag tänkte fråga om du vill hjälpa mig att inreda den nya lägenheten" sa han. Sekunderna var oändliga. "Och kanske flytta in så småningom." Av alla ord hon kunde fanns det inte ett enda som passade.
 

Så småningom kom snart och tillsammans bar de allt de ägde tre trappor upp i ett gult hus. Första gången hon såg båda deras namn i trappan sprang lyckan lös i henne. Det var svårt att greppa. Aldrig någonsin hade hon ägt så mycket. Aldrig hade livet varit så enkelt, men samtidigt komplett. Hon älskade allt det nya. Hon älskade honom så att det nästan svämmade över. Hon kände det. Men orden var stora att uttala. I mörker gick det bra. Tyst. Mot ryggtavlan i ljudlösa andetag. Eller med fingertoppen i skrivstil mot hans varma hud. Men hon ville mer.
 

En tidig morgon medan han ännu sov skrev hon de där orden i imman på badrumsspegeln. Litade på att de skulle framträda när han duschade en stund senare. På sitt håll väntade hon hela dagen på hans svar. Men icke. Dagen tömdes på timmar och när kvällen kom väntade hon inte längre. Just därför tog det ett extra ögonblick att se. Över de svaga resterna av meddelandet från morgonen stod skrivet i glänsande bokstäver av lipsyl.

Jag älskar dig också.

Det finns stunder då tiden stannar upp. Stunder som är så sprängfyllda av betydelse att de blir till egna berättelser. I hennes liv var detta ett sådant. När hon svängde upp dörren och mötte honom som stått och väntat utanför var han densamme men ändå någon ny. Vissa saker tog sin början just då. Och orden. De stod kvar på spegeln i många dagar.

Ungefär så börjar berättelsen. Sedd ur ett enda perspektiv och med oändliga mått kärlek.
  
Berättelsen om det vackraste av allt.

Sitter och formulerar instruktionerna för frisör-tvåornas slutuppgift. De vet redan att de ska hålla en muntlig presentation på fem minuter inför klassen, men har inte fått mer ingående information. Jag vet att de är nervösa. Trots att gruppen är liten, trots att de har fin sammanhållning avskyr de att stå inför klassen och tala. Just därför behöver de öva. Men min sympati är överväldigande. 
 
Något unikt med läraryrket är att man har mångårig erfarenhet av att vara den andre, eleven. Jag har också hållit anföranden inför min gymnasieklass. Jag har också varit nervös. Vansinnigt nervös. En morgon för sisådär tio år sedan förberedde jag mig inför en muntlig engelskredovisning. Redovisningar var min stora skräck på den tiden. Jag blev blodröd i ansiktet så fort jag började prata, svettades och tappade tråden. Den här gången hade jag övat flera dagar och kunde texten - om Martin Luther King - utantill. Ändå var jag nervös. 
  
Så nervös att jag drack en halv flaska vin till frukost.
 
Jag minns inte mycket av redovisningen. Utom att Ingvar stod längst bak i klassrummet med korslagda armar och tittade på. Och att jag efteråt fick en tillsägelse för att jag tuggat tuggummi under hela tiden. Utan att själv märka det. Jag minns också att min bänkgranne sade till mig - då jag satte mig på min plats igen - att andas genom näsan under resten av lektionen. För att dölja lukten.
   
Nu sitter jag här. Minnena av mig själv spelar i bakhuvudet då jag utformar uppgiften till tjejerna i HV2. Må jag aldrig driva någon att korka upp för att våga tala inför klassen.

Det finns en handfull bloggar jag kollar varje dag. En av dem är den här. Killen som skriver heter Jonas men kallar sig Silverfisken, är svensk och bor i Australien. Han har arbetat med reklam men är just nu på väg mot något annat. Det han gör bäst är att berätta. Genom ord eller bilder. Eller både och. Det han skriver är alltid läsvärt och han verkar vara en sådan som har kameran i ögat. Som mest använder den riktiga kameran för att föreviga det han redan ser. Hans bilder är grymma.

Trots att jag dagligen tar del av det han berättar, låter honom roa, glädja och inspirera mig, har jag aldrig så mycket som lämnat honom en kommentar. Aldrig talat om att det han berättar gör allt det där med mig. Det finns så många andra som skriver att jag tyckt att det ändå inte skulle göra så stor skillnad.

Delvis därför skriver jag nu det här. Häromdagen bad han nämligen om hjälp. Hjälp att förverkliga något. På väg mot målet att leva på fotograferandet behöver han en puff.

Här kommer den.

I form av orden orden Brisbane, Wedding och Photographer. Och länkar till Jonas blogg och fotoblogg.

Puff, puff Jonas.

Som tack.

Och lycka till.

Så sitter jag där. Mitt emot opponenterna. Två blivande förskollärare med min uppsats emellan sig. Jag har redan dömt ut deras lämplighet men håller god min. De har gett en usel sammanfattning. Publiken har skruvat på sig otaliga gånger och examinatorn kvävt ett par gäspningar.

Då sägs det konstigaste.

Den ena opponenten bläddrar i papperna framför sig, sätter fingret på en av sina anteckningar och nickar mot sin medopponent innan hon tittar upp på mig.

"Så har vi det här med styckeindelningen", säger hon med en självsäkerhet som med ens stör mig.

"Jasså", säger jag frågande.

"Ja, den är ju lite fel", hävdar hon leende och lägger huvudet på sned.

Jag känner mina ögonbryn dra ihop sig.

"Nej, det är den inte", säger jag.

"Jo, alltså. Den är lite konstig. Du har fel mellanrum mellan styckena. Om du tittar så förstår du nog."

Jag tittar ner i en uppsats som visserligen skulle kunna förbättras på otaliga sätt men där styckeindelningen är oklanderlig.

"Nej", säger jag och tittar upp mot henne igen. "Jag förstår faktiskt inte alls".

"Jo, det är kanske svårt att se såhär men du har hybridstycken".

Tyst förbannar jag högskolans bestämmelser om uppsatsseminarium och funderar över vad god kotym är då man blir felaktigt anklagad.

"Då tror jag inte att du vet vad hybridstycken är för något", säger jag lugnt. "Det finns två sätt att markera stycken. Antingen med indrag eller med blankrad. Jag har valt det senare. Hybridstycke blir det då du inte markerar ett nytt stycke alls. Men det har jag alltså gjort. Genomgående."

Hon gestikulerar med händerna som för att hitta de ord hon söker.

"Det syns lättare på datorn", säger hon efter en stund. "Du kan ju se över det senare."

"Det tror jag inte alls att det gör," svarar jag. "Jag måste säga att jag fortfarande inte förstår vad ni menar".

Men hon ger inget svar.

"Då går vi vidare," säger hon istället.

"Ja, snälla", tänker jag. "Låt oss forstsätta dessa charader."

Sitter i soffan framför TV:n med datorn i knäet. Dagens femte stora kopp kaffe har kallnat på bordet bredvid mig.
 
Det är över midnatt.
 
Och jag skriver.
 
Äntligen.
 
Jag vet inte hur det är för andra, men för mig är skrivandet högst ambivalent, relationen till mina texter djupt komplicerad. Jag älskar att skriva. Är duktig på det. Sparar texter jag producerar, går tillbaka, läser, minns, njuter. Det finns en stolthet där. I att skapa något som är värt att bevara. Att skapa något som berör.
 
Samtidigt finns det inget som för mig är lika ångestfullt som skrivandet. Jag hatar processen att producera. Pressen att producera. Den äter mig levande.
 
Öppnar ett dokument på datorn. Skriver rubriken. Reser mig. Går ut i köket och sätter på kaffe. Sätter mig vid skärmen igen. Knappar in två meningar. Raderar den ena. Ändrar den andra. Går ut i köket. Häller upp kaffet. Tillbaka till skärmen. Ändrar rubriken. Lägger in sidhuvudet. Går på toaletten. Tillbaka till datorn. Kollar mailen. Kollar bloggen. Tillbaka till dokumentet igen. Ser till att spara det i rätt mapp, på rätt ställe. Skriver en handfull stödord. Ändrar radavstånd. Kollar klockan. Ger mig själv till nästa hel-, halvtimme eller kvart. Innan jag MÅSTE skriva. Måstemåstemåstemåste.
 
Aldrig är min garderob så välsorterad, mina golv så välstädade, mina middagar så vällagade, mina växter så välmående eller raderna av bokryggar i min bokhylla så jämna som när jag har en större skrivuppgift.
 
Nu är det examensarbetet det gäller. Den längsta text jag någonsin producerat. Rubrikerna är satta, sidhuvudet på plats, radavståndet som det ska. Dokumentet är sparat. Det enda som är kvar är att faktiskt göra det.
 
Att Skriva.  
 
Och ikväll har jag gjort just det. Nästan tjugo sidor. Är mer än halvvägs. Vet dessutom vad jag ska fylla resten med. Bara finliret kvar.
 
Nu ska jag sova. Men imorgon. Imorgon. Då kör vi igen. Måstemåstemåstemåste.
 
-

Förresten. Enkäten skickades ut i fredags, till alla lärarstudenter på högskolan. Hittills har 372 av dem svarat. Dock bara 294 på alla frågor. Men ändå. Det är ganska många. Det ska nog gå vägen det här. Som alltid.

Up till not so long ago, I believed that the chickpea had gotten its name because every pea looks like a huddled up chicken. Like on of those plucked, pale, naked, headless ones we get from the grocery store. Even the color is right. Perhaps a childish explanation for the origin of a word, but it made sense to me. It made so much sense I must admit it took some of the charm away when I found out how wrong I had been. The name chickpea really traces back to a French word. A word I cannot and will not try pronounce.

However, apart from the mistake about the name, I know the chickpea very well. I won't bore you with the story of how I about ten years ago came upon an article of how sausage is made, how that very article turned me vegetarian, and how I - as a consequence of that - started looking at food and eating in a whole new way. Let's just say, me and chickpeas go way back.

Many probably believe that most beans and peas taste about the same. Nothing could be further from the truth. And concerning chickpeas, I would say that they have more of a personality than most other. There is a sweet, nutlike flavor to it that makes it so tasty you can eat a handful just as a snack.

However, if you want to take it a step further, there are countless of ways of how to prepare chickpeas. In India, where most people are vegetarians, chickpeas are one of the major sources of protein. They are used in salads and stews. Even dried, grounded into flour and baked with it. In Burma, chickpeas are used to make a special kind of tofu. Some also ferment the peas to make alcoholic drinks. In the Philippines, chickpeas are preserved in syrup and eaten as sweets and desserts. In the Middle East, chickpeas are one of the cornerstones of cooking. It is the main ingredient in foods like falafel and hummus.

It was also in the Middle East, the history of the chickpea - as we know it - started. 7,000 years ago, the people in the Middle East cultivated the plant. Ever since, it has influenced the cooking of the area. And spread to other parts of the world as well.

2,500 years ago, a German priest made a note in the monastery's records about chickpeas. They were said to be more nurturing than regular peas, and less windy. A combination that is still appreciated. Furthermore, chickpeas were believed to prevent urinary tract infection and treat kidney stones. The peas were also associated with Venus, and believed to increase fertility.

1,500 years ago, one of the now oldest kept cookbooks was put together. This book of Roman cookery included a whole chapter with recipes of chickpea dishes.

Even today, perhaps more now than ever - when food too often is valued only after its content of nutrition - are chickpeas totally right. They are an excellent source of protein and high in fiber, a great intake for vegetarians and those with insulin sensitivity and diabetes. As well are they high in calcium. As high as yoghurt and close to milk.

As is the case for most passions I had at sixteen, my vegetarianism did not last very long. Still, my love for the chickpea never ceased. Myself, I like them best crushed up with a fork, salted and peppered, on a plain slice of dark bread. And even though I turned out to be wrong about the name, I was never wrong about what made me such a great fan to start with. It's outstanding flavor.

"There is no place like home," Dorothy says, taps the heels of her ruby red shoes and returns from the magical Land of Oz back home to the dusty prairies of Kansas.

She, who once believed that adventures would make her happy; she, who dreamed of a better life far away from her uncle's farm, has learned that no matter what adventures awaits you in far-away lands, no matter which friends you make or how deeply they touch you, home is always home and there is no place like it.

Once, I was just as restless as Dorothy. I longed for my world to expand. I thought adventures equaled happiness. Therefore I set out to find it. 
  
My restlessness took me around the world. My restlessness brought me adventures.

I traveled the Middle East. For a while I called a small but beautiful room just inside one of the gates of Old Jerusalem my own. I loved every second. And as springtime transformed the hills around Jerusalem in early March, bringing out flowers and senses I had never seen or felt before, I did not miss the cold spring-winter-rains at home.

I have stayed in Egypt. Long enough to feel comfortable, long enough to make friends, long enough to make a habit of scuba diving in the Red Sea. And as I floated in the lukewarm water, face to face with guppies and puffy fishes, I did not miss the cold, greenish waters of Öresund.

I fell in love. And love brought me more adventures.

It brought me to a new continent. To the country where everything is big. So also the dreams. My own dreams were huge. I made someone a promise to stay. Forever. I made a promise and I started a new life.

But. Something in me had changed.

Beacuse it is easy to find adventures in new places. All it takes is an open mind and courage to go. But somewhere along the way, my hunger for adventures had transformed into the need for a home. And I had none.

I loved the warm weather in Texas. Still, as I woke up to the fiftieth day of bright sunshine, my soul craved the misty rains of Skåne. I loved the people, their optimism, their warmth, their ability to socialize. Still, as I found myself in conversations I could not always tap into, I craved someone to be "typically Swedish" with.

Is it a defeat to give up a life of adventures and go back to what you know?

Is it a sign of weakness to be so connected to where you come from, that no place else feels like home?

Some days I believe that.

Still, as I spend countless of hours at friends' kitchen tables, turning my soul inside out, trying to find myself again, I watch spring break under a clear, pale blue sky. It does not smell as sweet as spring in Jerusalem, it is not at warm as spring in Texas. But it is a part of me in a way that no other spring is.

Dorothy could bring nether the Scarecrow, the Tin Woodman, nor the Cowardly Lion back to Kansas. Their home was Oz. I have left pieces of me scattered around the world. I leave half my heart in Texas. But just as Dorothy, I have landed a little wiser, a little older, knowing myself and what I need.

One thing have I learned. The difficult - but adventurous - way:

There is no place like home.

His arms and shoulders are already stiff when we start to dress him. The hands with bluish nails lie heavy on his chest and refuse to cooperate in finding their way through the ironed cuffs. Without thinking about it, I look to see a reaction to our awkward touches in his face, but there is none. The puffy cheeks are still; just below the thin line of colorless eyelashes, nothingness swims around in milky pupils.

Few things that day played out as I had imagined them. Still, I had thought of almost every step in advance. Like scenes from a movie, I saw myself reacting with such despair that it blurred time and removed physical needs. The only thing missing would be the melancholy tones playing in the background. Nothing could penetrate my bubble of grief. I was naïve, or perhaps simply fortunately unknowing. It was the last Monday of March that year. I can't remember if Mom woke me up or if I was up already. Anyhow, she called early. After I'd hung up with her, I called my brother to tell him it was time. His response to my message was a second's hesitation: "Is she sure?" He excused his question but left it hanging. I told him there was no doubt, and he said he'd be there as soon as he could. 
                                                                         

Within ten minutes I was riding my bike through town. I had pictured that very moment many times already. I would get on my bike and ride faster than ever. I wouldn't feel the headwind. I would fly through the air with a broken heart and tears flowing down my cheeks, incapable of any other thoughts and feelings than pitch black pain. But I had been wrong. The wind was too strong even for my strenuous peddling, and I was not halfway to the house when I gave up, got off my bike, and started to walk. My mind brooded over my brother's question, wondering if he would be upset if I was wrong and with shame wishing I wasn't. My thoughts embarrassed me.

             
Once the cuff is open, the first hand and arm are easy. More difficult is the other one. In order to put the shirt on, we need to get the back of the shirt around his back and the other sleeve over to his right arm. My mom and brother roll him over on his side while my sister and I stretch the shirt over his back. When we lay him down again, the right sleeve is next to his arm.
             

In my memory, I didn't hesitate to go in. For certain, my mom met me once I did. Her eyes were shiny and empty, her face swollen. The house was quiet; I was the fist one to come.

Our cat greeted me from the black arm chair in the living room. She had quickly marked her territory there when she realized no one used it anymore. For a week, she hadn't slept anywhere else. The last time He sat there was the day my sister's boyfriend helped my brother carry down the beds from upstairs. Silently, he had watched them. Silently, they had carried down the mattresses and bed frames. No words could change the reality, or even make it easier to accept. We had tried too many times already.

The hardest part is to get the second arm in the sleeve once the first one is done. The arm is locked in a peaceful position with the hand cupped on his chest, cupped over a peaceful heart. It doesn't fall down even when we tilt him on his side. We have to force the stiff limbs to get the shirt on, and I think of mannequins whose rigid bodies always seem so unwilling to take on the human characteristics we ask of them.

To put the beds in the living room was The Best Solution. My mom had found him sitting halfway up the stairs one night. His legs would only carry him a couple of steps before he had to stop and rest. Getting up the stairs took him almost an hour. He had not told her it had gotten that bad, even though she constantly asked him how he was. But there was no way of denying it. Moving the beds down was the end of the beginning and the beginning of the end. Mom stopped working; my siblings and I were always within reach. How do you wait for something you don't want to come?

We stretch the two front parts of the shirt over his still chest and button it up. Pictures go through my head. Pictures of a short man climbing up on a steel bed in a large, bare room, too weak to be uncomfortable in his nakedness in front of either his daughter or the nurses and doctors; pictures of blue pen marks on pale skin, making even a brighter contrast in the light of the powerful lamp- the magic lamp that turned out to be powerless; pictures of needles, tubes, and compassionate faces in white coats. We button up the shirt but leave the top button open. Just as he would have done. For a brief second our faces light up. We meet in the recognition of his will. 

We spend all day in the living room with him, and with each other. The time which I earlier that morning expected to stand still doesn't. We learn that grief doesn't take away hunger, so we eat. I am surprised to find that pasta tastes the same as it does any other day. We learn that loss doesn't take away life, so we find things to smile about. While we discover ways to balance the spectrum of emotions, he rests peacefully on his bed, finally dressed and freed from tubes for the first time in weeks. It is the strangest day of my life. My father is dead.