Repliker
För någon månad sedan satt jag - precis som nu - på en solig balkong och läste. Plötsligt bröts tystnaden av ett högljutt gräl. Någon öste ur sig sin galla. Minst sagt. Jag spetsade öronen och tjuvlyssnade. De första meningarna imponerade storartat. Vilka formuleringar, vilken närvaro! Retoriken var klockren.
Efter ytterligare några meningar började jag dock ana att grälet inte var spontant. De välformulerade meningarna var allför perfekta för att vara födda ur stormande känslor. Kort därefter bekräftades mina misstankar. Den tysta måltavlan för kaskaden av ilska tilltalades med namnet på en av Shakespeares välkända karaktärer. Grälet var troligen en skådespelares spontana repetion inför en stundande föreställning.
Perfektion är onaturlig. I tal såsom i allt annat. Kanske är den också tråkig. Men inte desto mindre eftersträvad.
Har tänkt på det där en hel del på sistone. Ibland önskat att jag var full av träffsäkra repliker. Det finns så mycket jag vill säga, men tycker att jag inte kan. Utan att låta tillgjord och löjlig. Klichéaktig. Saker överrumplar mig och förtjänar att uttalas men förblir osagda.
Kanske borde det räcka med vetskapen om att de repliker jag formulerar men sällan får ur mig långt ifrån är skådespeleri. Så långt ifrån man kan komma. Och att de därför inte måste vara perfekta. Att de på riktigt är födda ur stormande känslor. Och att svårigheten att forma dem till ord faktiskt visar på dess äkthet.
Kanske finns det något att lära i att de vackraste stunderna och mest intensiva känslorna sällan kan beskrivas i tal som följer retoriska regler.
Kanske måste heller inte allting uttryckas i ord. Kanske syns det istället.
Jag hoppas att det syns.
Stort
Men vissa saker kan inte beskrivas i ord.
Och det är sådant som upptar mig just nu.
Omvälvande.
Fantastiskt.
Läskigt.
Stort.
Johanna
Av mig själv.
Enda anledningen - att det är min namnsdag.
Och då är Johanna ändå bara mitt andranamn.
Jag måste lätt vara snällast i världen.
Blocket
Spiralblocket är inte nytt. De första tiotalen sidor är fulla med beskrivningar av litterära teorier och avancerade analyser av olika dikter. Ämnet stämmer överens med min egen bläcknotering på utsidan: Critical Theory and Practice 3301. Den tryckta texten bredvid säger Texas State University, San Marcos. De gör så, de amerikanska universiteten. Trycker sina egna kollegieblock.
Nu återanvänds det alltså. Blocket. De där tomma sidorna som alltid finns kvar vid slutet av en kurs kommer till användning. Tankarna för mig tillbaka till ett litet klassrum med dålig luft och opraktiska enmansbänkar. Men med en lärare som trollband och berömde. Ideligen.
Av en tillfällighet bläddrar jag genom blockets allra sista sidor. Och hittar en lista. Utan rubrik. Den behöver ingen. Andra minnen återvänder. Från samma universitet, men från andra rum. Minnen från en halvskön soffa på ett litet kontor. En soffa bredvid ett bord med en lampa och en ask Kleenex. Sådana där supermjuka näsdukar man drar upp en och en.
"Skriv en lista över saker du vill förändra i ditt liv," sa hon en av de första gångerna vi träffades. Hon som alltid satt i en fåtölj mitt emot mig. "Utgå ifrån dig själv. Och var ärlig"
Listan är lång. En redogörelse över mina hjärnspöken och mindre bra sidor. Skriven på svenska. Mest för att ingen annan skulle kunna läsa. Knappt ett år efter att den skrevs känns den som en märklig blandning av det som passerat och det som fortfarande är. Några punkter drar inte längre min energi, håller mig inte längre vaken om nätterna, svärtar inte längre mina drömmar. Andra gör det. Jag inser att jag fortfarande är jag.
Det märkligaste är dock det som står överst på listan. Det jag först av allt kom att tänka på då den skrevs. Då. Jag stannar upp när jag läser det. Håret på armarna reser sig. Jag ler för mig själv. För just det där har surrat i mitt huvud ett tag. Nu.
Då. Jag levde ett liv av storstilade planer. Längtan efter sådant jag ville skulle komma konsumerade mig. Det fanns alltid en dag inringad i min kalender. En dag jag räknade ner inför. En dag då Det skulle hända. Det. Ett återförenande, en resa, en flytt. Förväntningarna tärde på verkligheten. Sagan överträffade den ofta.
Insikt. Tar tid. Måste få ta tid. Jag tog tid på mig. Och bad om hjälp. Det är där hon kom in. Hon som bad mig skriva listan.
Nu. Lever ett annat liv. Lever. Utan att planera. Inga dagar inringade. Tränar mig själv i att inte förvänta mig stordåd. Jag har mjuknat och stärkts. Faktiskt. Jag ler. Ofta. Kommer ibland på mig själv med att bara finnas. Just nu. Och nu. Och nu. I ögonblick som är så sprängfyllda att jag nästan blir yr.
Att leva. Tar också tid. Måste få ta tid. Jag tar tid på mig. Och har fått hjälp. Det är där han kommer in. I ett kapitel som ännu skrivs.
Tittar på listan. En del av mig vill sätta en bock i marginalen. Ett 'check'. Som i 'avklarat'. Som i 'Jag har i alla fall kommit en bit på vägen'.
Bröllop
Så blev de äntligen äkta makar.
Grattis Jill & Johan.
Lycka Till med allt ni har framför er.
Min pappa
Ett minne
Dagen innan hade jag lämnat tillvaron som au-pair i USA bakom mig, brutit kontraktet efter halva tiden. Sagt hejdå till familjen med de bortskämda barnen och det smutsiga huset. Tagit avsked av vänner jag kommit att tycka mycket om. För sista gången dansat hela natten på klubbarna i New York.
Jag såg jag honom för första gången på ett halvår där på plattorna utanför radhuset. Han mötte mig halvvägs. Jag minns att han såg liten ut. Krum på något sätt. Och så tårarna. Som strömmade nerför de rödvitskäggiga kinderna. Min pappa. Som aldrig förut gråtit.
Senare på kvällen hade lugnet lagt sig. Innehållet i de två överfulla resväskor jag släpat hem låg utspritt över hela huset. Så som det gör då man återvänder efter en lång resa. Pappa satt i sin svarta snurrfåtölj framför TV:n. Jag sprang upp och ner mellan våningarna: plockade, organiserade, stoppade undan.
Plötsligt halkade jag. På en hög färgglada teckningar från barnen. Jag tappade balansen och trillade baklänges nerför trappan. Slog i svanskotan och nacken. Landade, öm, rädd och svimfärdig. Skarpa färger och höga ljud snurrade hysteriskt i mitt huvud. Yr kröp jag ut i köket.
Pappa ropade något och reste sig från sin plats i vardagsrummet. Han hittade mig liggandes på den bruna plastmattan, mellan köksskåpen och furubordet. Och visste vad det betydde. Eftersom det hänt så många gånger förr. Fast den här gången svimmade jag inte. Behövde bara ligga ner en stund. En kökshandduk lades under mitt huvud. Fumlande händer strök mig över pannan.
"Jag orkar inte lyfta dig. Jag orkar inte lyfta dig," mumlade han. "Men jag sitter här med dig. Jag sitter här tills du orkar resa dig själv."
-
Idag skulle han fyllt 57. Om det inte vore för allt det där som hände sen.
Grattis pappa.
Gubbar
Sitter inne och pluggar grammatik hela dagen. Alldeles ensam.
Som plåster på såren sprang jag iväg och köpte två liter jordgubbar på torget. Två.
Sedan åt jag en.
Bara en.
Den andra står orörd och väntar på att någon ska komma hem och dela den.
Trots att jag lätt hade kunnat äta den också.
Lätt.
De säger att delad glädje är dubbel glädje.
Det får vi baske mig hoppas.
Giftassugna
Fina Stina och hennes Max går i giftastankar. Som av en ren tillfällighet har de nu gått vidare som ett av finalistparen i en bröllopstävling.
Hur kul är inte det?!
För att göra det ännu roligare: rösta på dem, hjälp dem att vinna. Lilla Signe slipper växa upp i syndens näste, Max får äntligen byta efternamn och jag får gå på ännu ett bröllop.
Gå in här, klicka på länken längst uppe till höger. Rösta på brudpar nummer fyra genom att skriva LT10 4 i ett sms och skicka det till 72445.
Gör det, gör det, gör det!
Ostron
Vi spenderade fredagskvällen på det bästa av sätt. En skön uteservering, ljumma sommarvindar, livemusik, vänner, vin, ostron. De godaste goda.Och jag som ska på bröllop idag.
M.J.
Tar ett par timmars rast från läsandet och går en runda på stan. Hamnar på Vero Moda. Strosar runt bland sommarrean och undrar för mitt inre varför butikerna redan skyltar med sina höstkollektioner. I början av juli! I bakgrunden spelas en av Michael Jacksons stora hits, från tiden då det begav sig. Jag nynnar med i de välbekanta tonerna. Bredvid mig står två tonårstjejer och bläddrar bland jeansen på en klädsnurra. Den ene nickar för sig själv i takt med musiken.
"Han här..." säger hon och vänder sig mot sin kompis. "Han är ju riktigt bra. Vem är det?"
Kompisen lyssnar och skakar på huvudet.
"Jag vet faktiskt inte."
-
Själv kände jag mig plötsligt väldigt gammal.
Landskrona
Befinner mig på ett tåg på väg att korsa Skåne. Tillsammans med alldeles för många andra. Samt en begynnande urinvägsinfektion. Försöker i det längsta att trotsa mig själv men är redan strax efter Eslöv tvungen att gå emot en helig princip. Den om att ALDRIG använda toaletten på ett tåg.
Bredvid mig står ett äldre par, solbrända på ett sätt som skvallrar om sverigeflykt och uppklädda till tänderna i semesteruniform. Han i loafers med tofsar, sandfärgade chinos, blåvitröd skjorta, och solglasögon. Hon i matchande loafers, nystrukna tantjeans och blåvitröd kofta med ankare på mässingsknapparna.
Med breda, vita leenden svarar de ja då jag frågade om de kan hålla ett öga på mina väskor en kort stund. När jag kommer tillbaka står de parkerade på vars en sida om dem.
"Man kan inte vara nog försiktig", säger mannen och hans fru skakar instämmande på huvudet. Jag tackar för hjälpen och återtar min plats.
"Ska du åka ända till Karlskrona?" frågar mannen plötsligt.
"Nej, bara till Kristianstad," svarar jag.
"Vi ska av i Höör," säger han och frun nickar. "Men Kristianstad. Det är ju en trevlig stad. Ligger lite avsides bara."
"Ja, fast jag är inte därifrån egentligen," hör jag mig själv svara. "Jag bor bara där nu eftersom jag pluggar där."
"Jasså," säger han.
"Mmm," fortsätter jag. "Jag kommer egentligen från Landskrona."
"Landskrona," säger han. Fortfarande leende. "Där händer väl mest en massa skit."
"Tja," säger jag och söker ett lämpligt svar.
"Är det så illa som man hör?" fortsätter han.
"Nja," svarar jag. "Jag vet inte om det är så illa. Det tråkigaste med att komma från Landskrona är att folk direkt tänker på det negativa. Det är väldigt trist."
"Ja. Jo, det är klart," säger han. Leendet försvinner.
"Landskrona är ju en himla vacker stad," fortsätter jag. "Det är som sagt tråkigt med det dåliga ryktet."
"Ja, så är det ju," säger han. "Borstahusen. Där ute är ju fint. Kan man fortfarande bada där?"
"Javisst," säger jag. "Jag har till och med hört om folk från Höör som åker dit."
Lugg
Droppade in idag. Hos min tysta favoritfrisör."Uppklippt," sa jag. "Och ganska korta etapper här framme."
Blundade sedan och lät honom fara fram med sax och rakkniv.
När jag öppnade ögonen såg jag inte längre mig själv i spegeln.
Liknade någon helt annan.
Kanske äldre, kanske coolare, kanske bättre.
Inte helt säker än.
