Nowadays

För några år sedan fick jag backning i samband med tjejgängets obligatoriska lillejulsfirande, tillika klappbytarkväll. Inga fler böcker, sades det och spändes ögonen i mig, pocketköparen av stora mått. Det önskades variation av mina platta paket. Historien slutade med att jag köpte ett armband istället, såg Johanna packa upp det och blev så fäst vid dinglande från hennes handled att jag dagarna efter köpte ett likadant till mig själv. 
 
Inte desto mindre. Jag tycker att böcker är något av det bästa man kan ge bort. Därför var valet av doppresent till Maxx givet. Jag propagerade för hopläggning till "Min Skattkammare", en bokserie där varje volym har en egen färg och ett eget tema. Ägaren av Kristianstads enda riktiga bokhandel var helt på min sida. Han strök med handen över varje bok efter att ha skrapat bort prislapparna. 
 
"Det här är de riktiga," sa han och nickade bort mot barnhyllorna där bokserien jag just valt bort stod kvar. "De där är vanligare. Man kan köpa dem på Maxi och överallt. Men de här är bättre. Finare i bindningen. Ryggarna är bättre. De håller längre."
 
På dopdagen staplades presenterna först i prydliga högar och öppnades sedan av Maxx föräldrar under Oooande och Aaaande från släkten. Vilka saker han fick, min gudson! Sist lyftes en cellofaninklädd silversak upp på bordet. Det var Maxx present från sin andra fadder, Jennys trevliga kusin från Trelleborg, och dennes sambo. Plötsligt såg böckerna bredvid otroligt trista ut. Trots sina färgglada ryggar.
 
Min plan är denna: 
Jag åker hem till Maxx då och då och läser högt för honom ur böckerna jag vill att han ska älska. Kanske kan vi då också leka en stund.
 
Allra helst med den där otroligt coola bilen.