Nowadays

Det var inte länge sedan hela gatan stod i blom. Nu - sådär tre månader senare - är det rena rama fruktfesten häromkring. Eller plommonfesten om man ska vara petnoga. Hade mina armar bara varit ett par meter längre, hade jag nått flera träd från balkongen. Praktiskt hade det varit. Som det är nu får jag ta mig ända ner till markplan varje gång jag blir sugen. Fast det är ju inte så himla svårt det heller. Om man ska vara ärlig.

Gick på shoppingrunda i Malmö idag. Åt falafel och tittade på folk. Trist nog hittade jag inte alls det jag egentligen letade efter; Marimekkobutiken hade ett ganska tråkigt utbud vad gällde kläder. Andreas däremot nöjesshoppade.
 
En låtsasratt.

Har fixat lite med böckerna i våra hyllor ikväll. Flyttat om och rumsterat. Jag är en sådan som bryr mig märkligt mycket om hur och var böckerna står. De är ju trots allt en del av inredningen, så det måste se bra ut alltihop. Därför står nu böckerna uppdelade i färg. Flott! Alla fula böcker ligger i kartonger i källaren och de flesta pocketböcker står i sovrummet. "Riktiga" böcker är förstås finast.
 
Konstigt nog har man långt fler bokryggar i vissa färger än andra. Därför fick bland annat den vita hyllan fyllas på med mjuka ryggar för att inte gapa halvtom. Här är resultatet. Ovanför skymtar den röda hyllan och till höger den blå. Men roligare att titta på är den vita boken längst till höger, Få det gjort!. Det är en sådan där självhjälpsbok som manar folk till att bli organiserade och att inte skjuta upp saker på framtiden. 
 
Det verkar inte som att budskapet gick hem. Bokmärket sitter kvar mitt i.
 
Och nej. Boken är inte min.

Såklart.

Trots att vi i det här hushållet har fler datorer än personer införskaffades idag ännu en. Dator alltså. Den är väldigt liten och hemskt söt. Dessutom fungerar den precis som en riktig dator. Just därför tänker jag att det är okej. Små, söta och användbara saker är ju alltid välkomna.

Hemma på våran gata i stan ser det ut såhär just nu. Hela allén av plommonträd står i vit blom. Man kan bli tokkär i våren för mindre.
  

När vi flyttade in för snart fem månader sedan blev vi välkomnade av kvinnan under oss. Bland annat bjöd hon in oss för att visa sin lägenhet. Hon hade inte bott i huset så länge men hade redan totalrenoverat. Köket var nytt, badrummet likaså. Hon hade flyttat vissa väggar, byggt en stor walk-in-garderob och kaklat en pelare i vardagsrummet. När vi gick omkring berättade hon om grannarna under henne och den tvist som blossat upp under renoveringen. Enligt henne fanns det ingen gräns för deras otrevliga sätt och eviga klagomål. De hade bland annat slängt ut hennes hantverkare när hon inte var hemma - med förklaringen att man inte får renovera på söndagar, skällt ut hennes tonårsdotter när hon dammsög en vardagskväll. Och så vidare, och så vidare. Höjden av känslighet hade uppnåtts när de klagat på killen som bott i vår lägenhet - alltså två våningar upp - eftersom han "gick hårt" på golvet. Vi lämnade hennes lägenhet med olustiga tankar om paret på bottenvåningen men var samtidigt tacksamma för att vår närmsta granne var så förstående och renoveringstålig. Det skulle komma att underlätta framöver.
  
Eller hur.
  
Det dröjde inte länge innan vi satte igång att renovera. Hallen först. Ovanan gjorde att arbetet framskred i maklig takt och själv hade jag stundtals ganska svårt att se ljuset i änden av tunneln. Det mesta av arbetet var tyst och tråkigt. Jag minns söndagen då listerna äntligen skulle upp. Det var det sista. Det allra sista. Då hade vi inte gjort något på flera dagar. En liten stund in i sågandet och spikandet knackade det på dörren. Det var grannen. Hon hade ont i huvudet och tyckte att vi skulle vara tysta. Till slut kom vi överens om att hon skulle gå ut en runda och vi skynda oss att bli klara.  
   
Andra gången hon bannade oss var en lördagsförmiddag då vi lade golv. Vi sprang på henne i trappan på väg ner med något som skulle kastas. Hon tog sig för pannan och bad oss att tänka oss för när vi renoverade på helgerna. Hon hade varit ute kvällen innan, kommit hem långt in på småtimmarna och bara sovit några timmar. 

Tredje gången knackade hon på dörren igen. Det var en helg och hon skulle ha gäster klockan tre. "Tänk på det," sa hon och gick ner till sig igen. 

Fjärde gången hon kom upp var en kväll mitt i veckan, en kvart efter att vi börjat riva ner kakel i köket. Vardagskvällar såg hon helst att vi skulle vara tysta.
 
Sist hoppade hon över knackandet och lade i stället en lapp till oss istället. 
 


  
"Hej,
Jag går och lägger mig 10.00 och måste upp 6.00 - Det är svårt att somna när ni håller på att renovera sen på kvällarna. När man jobbat hela dagen o kommit hem - vill man ha lite lugn o ro åtminstone efter 8 på kvällarna - men ni arbetar ibland så sent som kl 11. Jag hör varjenda ljud - fotsteg - skratt - och vaknar. Ni kanske inte förstår det. Snälla - det här har pågått i månader. Jag arbetar och måste få sova ut / Tack!"

Vaknade några minuter innan halv sju av att hela sovrummet skakade. Jag har aldrig varit med om något liknande. På ett ögonblick var vi klarvakna. Sängen hoppade. Vi hörde saker ramla ner i något av de andra rummen. 
 
"Jordbävning," sade Andreas. Själv hade jag inte tänkt så långt.
  
"Sånt händer väl inte här?" mumlade jag tvivelaktigt.
  
"Det trodde inte jag heller," svarade han.
 
När det var över gick vi upp. Tände och tittade. Andra gjorde samma sak. Fönstren från de andra husen lyste upp som radband i mörkret utanför. Annars inga tecken på vad som just hänt. En liten figur hade ramlat ner från kanten på TV:n, men i övrigt ingenting. Vi satte på nyheterna, kollade text-TV, men hittade ingen information. Snart gick vi och lade oss igen. 
 
"Hoppas att huset klarade sig," sade Andreas. Ytterligare en aspekt jag inte tänkt på.
 
"Är det bra eller dåligt att bo högst upp när det gäller sådant här," undrade jag.
 
"Vad tror du själv?" frågade han.

Andreas presenterar vår nya häll.

Nu har julen kommit till vårt kök också. Hög mysfaktor på det. Själv tycker jag att det är riktigt fin stämning i år. Lite kallt, sporadiska snöfall, massor av kärlek. Vad mer kan man önska?
 
Dessutom flera veckor kvar till julafton. Gott om tid att hinka i sig glögg, baka saffransskorpor och lussekatter, gå bort och bjuda hem på fika, nynna med i sentementala julsånger när ingen annan är hemma. 
 
Mmmmm. Julen.

Renoveringsdeppen har lagt sig. Och inte undra på. Borta är råa väggar och slipdamm. Borta är heltäckande kartonger på köksgolvet och färgfläckar på fönstren. I stället: ett kök. Fatta lyxen. Själv kippar vi lite efter andan varje gång vi stiger över tröskeln. Det är så himla, himla fint. Som från en katalog. Nästa i alla fall. Tänk till lite kakel och några handtag. En och annan lampa. Täcklister och golvlister. Men sedan. Sedan!
  
Igår åt vi hemlagat för första gången på ... länge. Ett glas champange på det. Eller två. Och sedan te. Rekordsnabbkokat på induktionshällen. Känner på mig att vi kommer att komma riktigt bra överens, inuktionshällen och jag. Alltså. No more leva på mackor, yoghurt och micromat. No more äta frukost, lunch och middag framför TV:n och diska i lilla toavasken. No more. Goodbye halvtaskiga hemmiljö. Hello vardagslyx.
  
Till den som har burit, svettats, spacklat, slipat, sågat, limmat, borrat, hamrat och skruvat. OCH stått ut med mitt tjat och sporadiska breakdowns. Du är helt fantastisk. JSYK.

Originalgolvet här till vänster, från 1950-talet, kom fram när vi bröt upp laminatet. Nu täcks det igen. Av ljus ask. Nu har botten vad gäller köket nåtts och äntligen är vi på väg åt rätt håll.

Sådär. Nästa etapp av renoveringen är i full progress. Det rum vi förr kallade kök ser ut som ett bombnedslag. Råa, delvis uppbrutna betongväggar, halvtäckande golv, grus och mög. Samtidigt har vardagsrummet förvandlats till lagerlokal. 106 IKEA-paket trängs sedan igår med högar av skålar, tallrikar, glas, karotter, vispar, golvmoppar, dammsugare och köksstolar. Snart kyl, frys och spis också. Plus allt det som vanligtvis finns i rummet.
 
Mitt i all röra sitter jag. Med nervösa renoveringssyndrom.

Större delen av förra veckan gick till att renovera sovrummet. Andreas stod för största delen av det praktiska arbetet, jag för största delen av tjatandet och oroandet. Ett vinnande koncept, tydligen. För bra blev det.

 
Längtar tills plankorna ligger sida vid sida istället för på hög.

Det mörka i sovrummet, det ljusa i köket.

Detkommerattblifintnärdetärfärdigt. Detkommerattblifintnärdetärfärdigt.

  
"Äntligen en hallmatta", tänker jag. "Vad skönt. Då slipper vi skor på golvet i hallen."

Så tänkte inte Andreas. Uppenbarligen.

Bilderna nedanför är tyvärr inte tagna i samma vinkel, men de ger ändå en liten aning om den förvandling hallen genomgått sedan vi flyttade in. De horribla prästkragarna är borta, tillsammans med den saffransgula färgen. Gone, gone, gone. När du tittar på efter-bilden så tänk bort den där feta kabeln som upptar halva golvet och tejpbitarna längst ner på väggen. Tänk till golvlister, ny strömbrytare, en diskret täckning av proppskåpet och kanske en fin skohylla.
  
För den som inte kan få nog av vår renovering - eller söker bildbevis på att jag faktiskt jobbat hårt - finns fler bilder här.