Förståelse
Fröken talar om I-länder och U-länder. Länder där människor har det bra och länder där människor har det dåligt. Rika barn och fattiga barn. Mätta barn och hungriga barn. Om hur barn i andra länder bara får ris att äta. Tråkris. Utan sås och utan salt. Och ändå aldrig blir mätta.
Vi sitter två och två i våra furubänkar och nickar. Försöker förstå. Kan inte förstå.
För att bekämpa orättvisorna i världen måste de rika dela med sig till de fattiga, förklarar fröken. Men det är inte så lätt som det låter. För de rika är hagalna och bekväma. De vill själv ha allt det som är deras. På grund av I-ländernas okamratliga inställning finns det många fler fattiga länder och fattiga människor än rika länder och rika människor.
För att göra det lättare för tjugofem sjuåringar att förstå introducerar fröken ett rollspel.
"Nu ska vi leka en leka I-länder och U-länder," säger hon. "Jag har lika många lappar här i mössan som ni är i klassen. På tjugo av dem finns ett U och på fyra finns ett I. De som får lappar med U:n sätter sig på golvet nere i hörnan och de som får lappar med I:n sätter sig vid det runda bordet."
Fem minuter senare trängs tjugo knattar på det gröna linoleumgolvet längst bak i klassrummet. Med krökta nackar tittar de på fröken som sitter på en stol bredvid de fyra som fått I:n på sina lappar. Jag sitter vid bordet.
"Så," säger fröken och slår ut händerna. "Såhär ser det ut i världen. Det finns såklart miljoner barn och ni är bara tjugofyra, men proportionerna är ungefär som ni är uppdelade just nu. Ni som sitter på golvet representerar alla barn som bor i U-länderna, alla barn som inte får äta sig mätta. Ni som sitter på stolarna representerar barn i länder som Sverige. I-länder. Där barn har det bra. För att ni ska känna hur orättvist det är, ska vi nu fika."
Till dem som sitter på golvet delar fröken ut smörgåsrån. Ett halvt var. Och en plastmugg till hälften fylld av vatten. Vi runt bordet får vars tre chokladbollar. Och ett glas röd saft. Ett helt glas. Påfyllnadskaraffen står bredvid.
"Nu får ni äta," säger fröken och slår ihop händerna som för att markera startskottet av en tävling.
Sura miner utbyts på golvet. Smörgåsrånen knastrar och smular. Och hur gott är vatten? Runt bordet tar vi små, små klunkar av den röda saften. Fikasuget hämmas av blickarna från klasskamraterna på golvet.
Till frökens glädje.
"Nu är det upp till er," säger hon högt och vänder sig till oss, "att välja om ni vill äta alla chokladbollar och dricka all saft själv eller om ni vill dela med er till de andra."
En uppvisning av kamratlighet utspelas plötsligt. Chokladbollar smulas sönder och delas ut. Saft hälls upp - precis till understa strecket på de vita plastmuggarna - så att det räcker till alla. Fröken är nöjd och stolt när hon strax därefter släpper ut oss för lunch.
-
Vad hon förmodligen inte tänker på är att världen inte alls kan representeras av ett lågstadieklassrum. I verkligheten behöver inte den som vägrar att dela med sig av saft och chokladbollar vara rädd för att få stryk på rasten av den som bara fått vatten och smörgåsrån.
Kommentarer
Postat av: a
Och om fattiga och rika hade befunnit sig i samma rum, två meter ifrån varandra, så hade det naturligtvis varit lättare och mer naturligt att dela med sig. Nu är det inte så.
Och de flesta länderna där människor svälter styrs faktiskt av en Elak Diktator som håller jätteparader och firar sina födelsedagar med sjudagarsfester där ingenting fattas. Vem är det som borde dela med sig först? Och hur mycket av biståndet som vi ger, når egentligen de som egentligen behöver det, och hur mycket går till diktatorn? Nej, ska man hjälpa fattiga människor så ska man kanske titta lite längre än så...
Postat av: Åsa
Så sant, så sant.
Verkligheten ligger ibland långt ifrån det som förmedlas i skolan. Dessvärre. Det förenklade är tyvärr ofta mycket lättare att förmedla.
Trackback
