Nowadays

Finfina Josefin fyllde år och firade med ett get-together på en krog i Malmö. Stina & Max och en massa andra var där. Saknades gjorde dock halva personalstyrkan vilket ledde till generösa väntetider på sånt som beställts. Men trevligt var det.
 
Jag drack nästan en hel jättestor öl (!) och åt gnocchi med svampsås. Stina åt vitlöksbröd och spillde rödvin tvärs över bordet. Max stod tjugo minuter i kö för att betala. Josefin skrattade en massa och pussades med en pojke i stora glasögon. Lite senare kom Andreas och sa hej. Sedan åkte vi på äventyr i natten.

Johannas möhippa gick som på räls. På ett överfullt tåg, på väg till Helsingborg samlade hon äktenskapsråd från dem som burit sina vigselringar i decennier.
  
"Gör sånt här då och då", sade en kvinna. "Se till att komma iväg, att göra saker tillsammans."
 
Johanna antecknade och vände sig till kvinnans make på andra sidan mittgången.
 
"Se till att rumla runt på vars ett håll, svarade han."
  
Man måste tydligen inte dela värderingar för att få äktenskapet att fungera.
  

 
På Knutpunkten firades lördagen av någon anledning med fotbollsspel a la Lilla Sportspegeln. Sparka boll mot tre hål, ni vet. Som blivande fotbollsfru fick Johanna naturligtvis prova lyckan. Det stod dock snart klart att det inte är hon som står för familjens bollkänsla. Eller som en av instruktörerna sa;
  
"Du skjuter lika bra som BoIS."
  
För min del, misstänker jag att blivande äkta paret Malmkvist har bättre tur i kärlek.

Fina Stina och hennes Max går i giftastankar. Som av en ren tillfällighet har de nu gått vidare som ett av finalistparen i en bröllopstävling.

Hur kul är inte det?!

För att göra det ännu roligare: rösta på dem, hjälp dem att vinna. Lilla Signe slipper växa upp i syndens näste, Max får äntligen byta efternamn och jag får gå på ännu ett bröllop.

Gå in här, klicka på länken längst uppe till höger. Rösta på brudpar nummer fyra genom att skriva LT10 4 i ett sms och skicka det till 72445.
   
Gör det, gör det, gör det!

Om två veckor gifter sig min vackra barndomsvän Jill med sin Johan. Igår var det dags för möhippan - den som Jill väntat på, längtat efter och stundtals varit orolig inte skulle bli av. Men visst blev den det. Brudtärna och möhippegeneral Nina hade planerat en helt makalös dag. Jills hemliga önskningar blev med råge uppfyllda och när hon trodde att det mesta var avklarat fick hon dessutom sitt livs överraskning.

Jills egna sannolikhetsprognoser pekade på nästa helg, sista helgen innan bröllopet. Den här lördagen var planerad för annat. Därför dök hon och Johan upp hos Nina vid halv elva. De gick en snabb husesyn och stannade sedan utanför dörren till köket vilken var stängd på grund av "lukten från de nymålade väggarna". Samma sekund Jill öppnade dörren flög korken från en champagneflaska inne i köket och sexton tjejer skrek "surprise". Stackars Jill drog hastigt igen dörren och skrek hon också. När hon - efter ett par sekunder - öppnade igen tog dagen sin början.




By the way. Köket var faktiskt nymålat, dagen till ära.




Efter en lång och god champagnefrukost förvandlade stylist Rossling Jill till en gammal favvo: Mimmi i Tre Kronor.




Sedan bar det iväg ut på stan där Jill bland annat samlade tvättlappar, ...




... delade ut röda pussmunnar ...




... och sjöng för en glad man - och gammal dansräv - på Rådhustorget. Varje steg dokumenterades av möhippans egen proffsfotograf, Sebastian.




Bilderna från vår talangfulla danslektion och uppvisning i Helsingborg blev inte bra nog och efter att den här gruppbilden togs framför Västanvinden har jag knappt några fler. Tur är kanske det ...

Det värsta är när bra vänner ger sig iväg. Flyttar till någon avlägsen plats som gör att det plötsligt går år mellan gångerna man ses. Gifter sig, byter namn och skaffar nya erfarenheter. Växer och förändras. Utan att man finns med och kan dela allt det där.

  
Det bästa är när avlägsna vänner, som det gått år sedan man sett, kommer hem för en kort visit. Dedikerar en hel eftermiddag åt kaffedrickande på en blåsig uteservering. Att inse att tiden som gått inte haft någon inverkan på personerna. Eller på vänskapen.

I torsdags var jag på besök i Glumslöv, 
 
drack kaffe, svallrade

och snusade babysötma.
   
Så glad att jag har er.

I spent a great evening with four of my oldest and closest friends yesterday. We have known eachother since elementary school, have been through everything - yes, pretty much everything - together and still managed to stay friends.

They are the girs who I rode my bike to school with when I was too old to be escorted by mom but too young to ride alone. We started off as responseble eightyearolds in bright-colored helmets. Over time, we turned into brave and loud teenagers who thought more about not letting rain or wind ruin makeup and hair than keeping an eye on the cars around.

They are the girls who ran my errands at the school yard, who asked the boys I thought I loved to date me. And out of girlish lojalty, they liked the ones who said yes, disliked the ones who did not. As we grew older, the tactics changed, but never the loyalty.

They are the girls who watched me blush from my first kiss, giggle from my first drink, and cry from my first breakup.

They are the girls who helped make me the one I am, but also prevented me from becoming what I have not. It is because of their influence I did not start smoking when many others did, that I did not fall into drug use when I could have.

They are the girls who taught me what it means to be a real friend, who forgave me when I failed, and let me do the same for them.

They are the girls in whose rooms I have solved all the dilemmas of childhood, teenage years, love struggles, and family issues. Now we meet over cups of coffee at each others kitchen tables, but they still sit down and listen. And they give the best advice, because they know me, they know where I come from. They have known every me there has ever been.

-

When I look around at the faces, I still see the sevenyearolds we once were. Then we wondered how our lives would turn out. We dreamed and worried about the future. Now we know some of that. Now our dreams and worries are different. So also our perspectives.

I realize how unbeliveble lucky I am.

These are the girls who I called friends almost twenty years ago.

That is almost my whole life.

These are the girls.

My girls.

Söta Jill ska få sin Johan. Och jag får gå på bröllop.
 
Mysigt!

My hormones ran amok and my biological clock rang louder than church bells on Christmas Day when I visited Viggo yesterday. Look at him. What a cutie! And a copy of his mommy.

Looking at Signe today, I understood what it means to "sleep like a baby." How relaxed she looks, how safe and totally comfortable. Myself, I can not sleep without a comforter or a blanket. Not even on the hottest summer nights. I feel too naked and unprotected lying bare. 
 
Such ideas we get as we grow up.

A week ago, my best friend Stina gave birth to a perfect daughter, Signe. I have not been able to see them yet, but can't wait to next weekend when I'll go home. I bet she smells wonderfully babyish and is as soft as a never washed fleece blanket. Cutie!
       
             

Maria, a style icon and fashion lover, invited me to a knitting lesson in her comfortable couch last Sunday. We had not seen each other for more than a year and had of course tons to talk about. What better combination than knitting and gossiping? Add a purring cat family, countless cups of tea, and a peaceful fire glowing in a stove next to us. Is this 2008 or a hundred years earlier?
 
A huge Thank You to Maria for the knitting needles, yarn, and the beautiful Icelandic glass piece (a late birthday gift that didn't have a lot to do with the knitting). You are one of the most generous friends I know, and put people like me to shame.
       
  

Maria showed, and I copied. So pedagogic, our teacher trainers would have cried tears of joy had they seen us. But Maria was a tough teacher too. My first creation I had to tear up again. I knitted too hard... Practice makes perfect. Right?

Well, well, well. Look at this. Almost done my wrist warmers. Now, I am hooked on knitting and have several projects planned already. When is the next meeting Maria?

This is my "we-go-way-back-friend" Nina. Last Monday it was her birthday. On Sunday we got together to celebrate her. And eat. And talk.
 
This year we all turn 26. Twenty-Six! That means we are now closer to 30 than 20. Scary. Suddenly, we are not so young anymore. How did that happen? Friends are settling down, getting married, and having children. Partying more often means getting together and making a three course dinner than going bar hopping in town. And it's more fun that way. We look at the twenty-year-olds and envy their youth. 
 
Gosh, we are getting old.
 
 

How did we all grow up so fast? Johanna is getting married to Linus this summer, and Elin moved in with Robert a while ago.
 
 

Anna and her Björn just celebrated their first anniversary of moving into their dream house.