Grisar och katter
Jag: Nu blir det som att köpa grisen i säcken. Haha.
Butiksbiträdet: Haha... Ja, nästanpå. (hon tar upp grisen igen, tittar på oss och ler) Har ni något att stoppa i den?
Jag: Va?
Butiksbiträdet: Ja, man ska aldrig ge bort en spargris utan att stoppa något i den. Det är som med katter.
Jag: Eh... Okej... Fast man ska väl inte stoppa pengar i katter?
Butiksbiträdet: (slutar le, puttar ner grisen i påsen och slår in det vi köpt i kassan) Ni kan kanske fylla den när ni kommer hem istället.
C
"Så, nu måste vi ta fram våra biljetter," säger han och sticker handen innanför jackan.
"Vad är piljetter för något?" undrar den yngsta.
"De talar om att vi har betalt för resan," förklarar mannen och räcker henne en av papperslapparna. "Titta här. Vad står det där?" undrar han och pekar. Storasyster rycker in.
"Kristian. Stad. Kristianstad. Och ett C," läser hon.
"Just det," säger han och ler mot henne. "C. Det står för Cornelia. Det betyder att det är din biljett."
Den stora flickan tittar på honom.
"Nej, pappa," säger hon och lägger pedagogiskt huvudet på sned. "C betyder central. Kristianstad central. Det är därifrån vi åker."
*
* Byt "spela lite Tombraider och se en film" mot "spela Fallout en stund".
Isn't that Ironic
- Jag tycker att det är typiskt. När man äntligen har all tid i världen att sova på morgnarna, då vaknar man tidigt varenda jäkla dag.
M.J.
Tar ett par timmars rast från läsandet och går en runda på stan. Hamnar på Vero Moda. Strosar runt bland sommarrean och undrar för mitt inre varför butikerna redan skyltar med sina höstkollektioner. I början av juli! I bakgrunden spelas en av Michael Jacksons stora hits, från tiden då det begav sig. Jag nynnar med i de välbekanta tonerna. Bredvid mig står två tonårstjejer och bläddrar bland jeansen på en klädsnurra. Den ene nickar för sig själv i takt med musiken.
"Han här..." säger hon och vänder sig mot sin kompis. "Han är ju riktigt bra. Vem är det?"
Kompisen lyssnar och skakar på huvudet.
"Jag vet faktiskt inte."
-
Själv kände jag mig plötsligt väldigt gammal.
Landskrona
Befinner mig på ett tåg på väg att korsa Skåne. Tillsammans med alldeles för många andra. Samt en begynnande urinvägsinfektion. Försöker i det längsta att trotsa mig själv men är redan strax efter Eslöv tvungen att gå emot en helig princip. Den om att ALDRIG använda toaletten på ett tåg.
Bredvid mig står ett äldre par, solbrända på ett sätt som skvallrar om sverigeflykt och uppklädda till tänderna i semesteruniform. Han i loafers med tofsar, sandfärgade chinos, blåvitröd skjorta, och solglasögon. Hon i matchande loafers, nystrukna tantjeans och blåvitröd kofta med ankare på mässingsknapparna.
Med breda, vita leenden svarar de ja då jag frågade om de kan hålla ett öga på mina väskor en kort stund. När jag kommer tillbaka står de parkerade på vars en sida om dem.
"Man kan inte vara nog försiktig", säger mannen och hans fru skakar instämmande på huvudet. Jag tackar för hjälpen och återtar min plats.
"Ska du åka ända till Karlskrona?" frågar mannen plötsligt.
"Nej, bara till Kristianstad," svarar jag.
"Vi ska av i Höör," säger han och frun nickar. "Men Kristianstad. Det är ju en trevlig stad. Ligger lite avsides bara."
"Ja, fast jag är inte därifrån egentligen," hör jag mig själv svara. "Jag bor bara där nu eftersom jag pluggar där."
"Jasså," säger han.
"Mmm," fortsätter jag. "Jag kommer egentligen från Landskrona."
"Landskrona," säger han. Fortfarande leende. "Där händer väl mest en massa skit."
"Tja," säger jag och söker ett lämpligt svar.
"Är det så illa som man hör?" fortsätter han.
"Nja," svarar jag. "Jag vet inte om det är så illa. Det tråkigaste med att komma från Landskrona är att folk direkt tänker på det negativa. Det är väldigt trist."
"Ja. Jo, det är klart," säger han. Leendet försvinner.
"Landskrona är ju en himla vacker stad," fortsätter jag. "Det är som sagt tråkigt med det dåliga ryktet."
"Ja, så är det ju," säger han. "Borstahusen. Där ute är ju fint. Kan man fortfarande bada där?"
"Javisst," säger jag. "Jag har till och med hört om folk från Höör som åker dit."
Semesterkupp
"Vem vill du träffa?" frågar hon, som om jag borde kunna avdelningens hela stab på mina fem. Strax därefter svarar hon i mitt ställe. "Det är nog bra om du träffar samma läkare du har haft tidigare."
"Det gör jag gärna," säger jag. "Hon var trevlig."
"Mmm, då ska vi titta efter när hon har en tid öppen," mumlar sköterskan. "Jag tror nämligen att hon är på semester just nu."
Det blir tyst en stund. Jag antar att det bläddras i avdelningens kalender.
"Ojdå," säger hon plötsligt. "Det dröjer till jättelångt ner innan hon är tillbaka. Ända till augusti."
"Hm," svarar jag och tänker högt. "Det är kanske att vänta lite väl länge."
"Ja, minsann," svarar sköterskan irriterat. "Det syns att hon är schemaläggare på det här stället. Hon har lagt all sin egen semester sammanhängande. Hon har gjort en sådan där kupp. Semesterkupp."
Midsummer Special
Shoppingrundan avslutades i matbutiken, något som alltid finns på IKEA-varuhus utomlands. Enligt stora planscher delades det ut "Traditional Swedish Midsummer Food," ett löfte som fick min mun att vattnas och hoppas på jordgubbar, senapsill, nypotatis och gräslök.
Jag banade väg genom havet av amerikaner, fram till ett bord där jag räcktes en liten papperstallrik och plastsked.
"Here you go, Mam. Happy Midsummer."
Jag såg ner på skapelsen, en kombination jag aldrig tidigare sett. Föreningen av två svenskheter. Ingendera jag någonsin ätit på midsommar.
Ett ballerinakex i vaniljsås.
Nationaldagen
"Vi borde fira mer som de", säger vi bestämt. "En släng nationalism skulle ju inte vara fel. För oss svenskar. Vifta med flaggor. Sjunga och så. Nu när det är helgdag och allt."
Tittar på ett klipp från DN.se. En reporter springer stan runt och frågar folk ifall de ska göra något speciellt för att uppmärksamma Nationaldagen. Unga som gamla drar på smilbanden men skakar på huvudet. Fira? Nja, inte riktigt.
"Vi kanske sätter en flagga på bordet när vi fikar", säger en dam som för att ursäkta sig.
Ingen vidare entusiasm.
Inte förrän reportern springer på ett utlänskt par utanför en livsmedelsaffär. De nickar ivrigt och ler stort som svar på frågan.
"Javisst. Mycket viktig dag!" utbrister de. "Vi firar precis som alla andra svenskar."
Förståelse
Fröken talar om I-länder och U-länder. Länder där människor har det bra och länder där människor har det dåligt. Rika barn och fattiga barn. Mätta barn och hungriga barn. Om hur barn i andra länder bara får ris att äta. Tråkris. Utan sås och utan salt. Och ändå aldrig blir mätta.
Vi sitter två och två i våra furubänkar och nickar. Försöker förstå. Kan inte förstå.
För att bekämpa orättvisorna i världen måste de rika dela med sig till de fattiga, förklarar fröken. Men det är inte så lätt som det låter. För de rika är hagalna och bekväma. De vill själv ha allt det som är deras. På grund av I-ländernas okamratliga inställning finns det många fler fattiga länder och fattiga människor än rika länder och rika människor.
För att göra det lättare för tjugofem sjuåringar att förstå introducerar fröken ett rollspel.
"Nu ska vi leka en leka I-länder och U-länder," säger hon. "Jag har lika många lappar här i mössan som ni är i klassen. På tjugo av dem finns ett U och på fyra finns ett I. De som får lappar med U:n sätter sig på golvet nere i hörnan och de som får lappar med I:n sätter sig vid det runda bordet."
Fem minuter senare trängs tjugo knattar på det gröna linoleumgolvet längst bak i klassrummet. Med krökta nackar tittar de på fröken som sitter på en stol bredvid de fyra som fått I:n på sina lappar. Jag sitter vid bordet.
"Så," säger fröken och slår ut händerna. "Såhär ser det ut i världen. Det finns såklart miljoner barn och ni är bara tjugofyra, men proportionerna är ungefär som ni är uppdelade just nu. Ni som sitter på golvet representerar alla barn som bor i U-länderna, alla barn som inte får äta sig mätta. Ni som sitter på stolarna representerar barn i länder som Sverige. I-länder. Där barn har det bra. För att ni ska känna hur orättvist det är, ska vi nu fika."
Till dem som sitter på golvet delar fröken ut smörgåsrån. Ett halvt var. Och en plastmugg till hälften fylld av vatten. Vi runt bordet får vars tre chokladbollar. Och ett glas röd saft. Ett helt glas. Påfyllnadskaraffen står bredvid.
"Nu får ni äta," säger fröken och slår ihop händerna som för att markera startskottet av en tävling.
Sura miner utbyts på golvet. Smörgåsrånen knastrar och smular. Och hur gott är vatten? Runt bordet tar vi små, små klunkar av den röda saften. Fikasuget hämmas av blickarna från klasskamraterna på golvet.
Till frökens glädje.
"Nu är det upp till er," säger hon högt och vänder sig till oss, "att välja om ni vill äta alla chokladbollar och dricka all saft själv eller om ni vill dela med er till de andra."
En uppvisning av kamratlighet utspelas plötsligt. Chokladbollar smulas sönder och delas ut. Saft hälls upp - precis till understa strecket på de vita plastmuggarna - så att det räcker till alla. Fröken är nöjd och stolt när hon strax därefter släpper ut oss för lunch.
-
Vad hon förmodligen inte tänker på är att världen inte alls kan representeras av ett lågstadieklassrum. I verkligheten behöver inte den som vägrar att dela med sig av saft och chokladbollar vara rädd för att få stryk på rasten av den som bara fått vatten och smörgåsrån.
Morgon-SMS
Bäst i världen
Lägenheten är stilla. Allt är tyst. Luften är mättad. För en kort stund lämnar jag rummet. Går med nakna fötter på tå över trägolven.
När jag återvänder bläddrar Han i magasinet jag läste i morse. Jag ler. Tar tidningen, lägger mig bredvid och läser högt ett kort stycke ur en märklig insändare om mänsklig ovilja och okunskap. Om blinda som leder blinda. Han nickar. En diskussion tar vid. Om huruvida människor har det bättre idag än för hundra år sedan. En stor fråga för en stilla söndagskväll. Alltför stor. Innan vi lämnar ämnet nämner vi tacksamheten av att vara där och dem vi är.
"Mm," säger han vars mjuka bröstkorg mitt huvud vilar mot. "Här ligger vi och har det bäst i världen."
"Ja," svarar jag efter en stund. Och fylls av värme.
Med ens tänker jag på hur begränsat mitt språk ibland är. Hur fattigt ett litet "ja" låter jämfört med vad jag känner inuti och skulle vilja uttrycka. Just nu.
Men jag säger inget mer. Inte högt.
"Må du finnas kvar för lång tid framöver," tänker jag istället. "Må du för lång tid framöver finnas kvar."
Hangers
She looks at me for a brief second.
"No, we don't." Then a smile. "But I would love to give you some."
A moment later she hands me a plastic bag.
I thank her.
Walk away.
Count.
Thirty hangers.
Thirty!
I should put her on my list of people to send Christmas cards.
Det där
"Hur vet man att man är kär?" frågar jag Stina. "På riktigt?"
Det är någon gång under högstadietiden, den tidiga tonåren. Pojkvänner är mer statussymboler än något annat och Kärleken något vi ännu inte känner. Inte jag i alla fall. Det är därför jag frågar Stina. Hon är en av få som har en Riktig Pojkvän.
"Man bara vet," svarar hon. "Det är svårt att förklara. Men det känns liksom. Går inte att ta miste på."
Hennes svar är inte särskilt tillfredsställande. Dels på grund av osäkerheten det innebär att vänta på något oförklarligt. Något oidentifierbart. Dels på grund av att jag inte känner Det Där. Trots att jag tycker att jag borde. Stina sneglar på mig.
"Om du ens måste fundera över det, så är du inte kär", slår hon fast. "När det väl händer, kommer du att förstå. Jag lovar."
-
Kloka Stina.
Så rätt hon hade.
Symbolism
In January,
I cut the half dead twigs of my Benjamin's Fig.
To give it just another chance,
I replanted the stem.
Watered it.
Gnarled, naked branches stood lifeless for months.
Till spring returned.
The Cold Shower
Take my time.
Make breakfast. Coffee.
The news in the background.
All windows open. Beaming sunshine outside.
Sit down, check emails, read a comment. Listen. Smile. Reply.
Read over my presentations for today. Make few changes.
Send a message to a friend, asking for a favor.
Ten seconds later I get a "Sure, just come" back.
Hop in the shower.
No Hot Water.
Irritation. For a brief second. Before I catch myself.
For what right do I have?
None.
As a reminder.
Of what it means to be Wise.
Focus less on the cold showers of life.
Live.
And do it fully.
Positively.
Melancholy
My neighbor has been playing slow songs from the 80's.
Loud enough for me to sing along.
For hours.
It feels like the last song at a high school disco.
Over and over and over again.
Fun.
Not.
Stjärnan på tåget
Åkte tåg hem från Malmö igår. Bredvid mig försökte en mamma att hålla sina två småflickor sysselsatta och underhållna. Av samtalet dem emellan framgick att dagskvoten av tågresande med råge översteg vad systrarna tyckte var lagom. De förbisvishande korna var inte längre intressanta. Inte heller läskmaskinen bredvid tågtoaletten. Eller sagoböckerna i ryggsäcken. Eller pusslen. Eller de halvt söndersmulade kexen.
- Mamma. Hur länge har vi åkt tåg idag? Är vi inte framme snart?
- Jo, nu är vi snart framme. Då har vi åkt sex timmar.
- Sex timmar?
- Mmm. Det är lika länge som ni brukar vara på dagis. När jag lämnar er åtta och pappa hämtar er två. Då har ni varit där i sex timmar. Så länge åker vi tåg idag. En hel dagisdag.
Tystnad.
- Jaha. Men. Är vi inte framme snart?
- Mamma?
Då kommer tågvärdinnan förbi. Hon ser förmodligen de trötta barnögonen, den trötta mamman och de smuliga kexen. Hon ritar en kråka på mammans biljett och vänder sig sedan mot två lintottar i trasiga flätor som räcker upp sina biljetter med knubbiga händer. Hon sätter sig på huk. Vänder sig till storasyster.
- Vet du vad? På alla andras biljetter ritar jag bara ett streck. Men på din tänker jag göra en stjärna. Då blir du den ende på hela tåget med en stjärna på biljetten.
Storasyster tittar storögt på henne. Nickar och ler. Tar emot sin biljett och studerar bläckstjärnan där.
- Så fin!
Värdinnan vänder sig till lillasyster.
- Och du då? Vad vill du ha på din biljett? Vad ska jag rita, tycker du?
Tystnad. Lillasyster vrider sig blygt.
- Vill du också ha en stjärna?
Det blonda huvudet nickar. Följer noga rörelserna när pennan stryker över biljetten.
- Sådär. Nu är ni de enda på hela tåget med stjärnor på biljetterna. Hoppas ni får en bra resa.
Tågvärdinnan ler mot dem, reser sig och går sedan vidare genom vagnen. Bakom sig lämnar hon två systrar som andaktsfullt håller sina skrynkliga biljetter i nävarna, tittar på varandras, jämför och ler. Trötta ögon lyser igen.
Itching Fingers
My fingers itch.
I want, I want, I want - to touch, rub, scratch, feel, pick, and peel.
They are perfect now. Would come right off. Probably just leave pink circles of fresh skin.
But the doctor said NO. Threatened with SCARS.
I picture six scars greeting me every morning.
As I sit on my hands.
Glad Påsk
Det låter ju festligt. Inte undra på att det behöver kompenseras med påskägg och fjädrar.
