Landskrona
Befinner mig på ett tåg på väg att korsa Skåne. Tillsammans med alldeles för många andra. Samt en begynnande urinvägsinfektion. Försöker i det längsta att trotsa mig själv men är redan strax efter Eslöv tvungen att gå emot en helig princip. Den om att ALDRIG använda toaletten på ett tåg.
Bredvid mig står ett äldre par, solbrända på ett sätt som skvallrar om sverigeflykt och uppklädda till tänderna i semesteruniform. Han i loafers med tofsar, sandfärgade chinos, blåvitröd skjorta, och solglasögon. Hon i matchande loafers, nystrukna tantjeans och blåvitröd kofta med ankare på mässingsknapparna.
Med breda, vita leenden svarar de ja då jag frågade om de kan hålla ett öga på mina väskor en kort stund. När jag kommer tillbaka står de parkerade på vars en sida om dem.
"Man kan inte vara nog försiktig", säger mannen och hans fru skakar instämmande på huvudet. Jag tackar för hjälpen och återtar min plats.
"Ska du åka ända till Karlskrona?" frågar mannen plötsligt.
"Nej, bara till Kristianstad," svarar jag.
"Vi ska av i Höör," säger han och frun nickar. "Men Kristianstad. Det är ju en trevlig stad. Ligger lite avsides bara."
"Ja, fast jag är inte därifrån egentligen," hör jag mig själv svara. "Jag bor bara där nu eftersom jag pluggar där."
"Jasså," säger han.
"Mmm," fortsätter jag. "Jag kommer egentligen från Landskrona."
"Landskrona," säger han. Fortfarande leende. "Där händer väl mest en massa skit."
"Tja," säger jag och söker ett lämpligt svar.
"Är det så illa som man hör?" fortsätter han.
"Nja," svarar jag. "Jag vet inte om det är så illa. Det tråkigaste med att komma från Landskrona är att folk direkt tänker på det negativa. Det är väldigt trist."
"Ja. Jo, det är klart," säger han. Leendet försvinner.
"Landskrona är ju en himla vacker stad," fortsätter jag. "Det är som sagt tråkigt med det dåliga ryktet."
"Ja, så är det ju," säger han. "Borstahusen. Där ute är ju fint. Kan man fortfarande bada där?"
"Javisst," säger jag. "Jag har till och med hört om folk från Höör som åker dit."
