Nowadays

Telefonen ringde häromdagen. En ung tjej från ett marknadsundersökningsföretag ville tala med en kvinna mellan 25 och 65. Frågestunden handlade om sköljmedel. Utan att påpeka den vidriga genusaspekten svarade jag duktigt på alla frågor, hittade på svar där jag egentligen inte hade några och hjälpte till att analysera dessa.

"Tvättar du hemma eller någon annanstans?" frågade tjejen.

"Tja, vi har tvättstuga i källaren. Vet inte om det räknas som hemma för er."

"Eh, ja, alltså. Inte jag heller. Vad tror du? Tror du att de menar att det är hemma."

"Ja, det gör det nog", sa jag och tjejen antecknade.

"Nu undrar jag om du vill ställa upp på en kort intervju för oss. Det är på onsdag på vårt kontor, tar femton minuter och handlar om sköljmedel. Du får 200 kronor i kompensation."

Och visst ville jag det.

Idag har jag alltså en intervju.

Om sköljmedel.

Sug på den.

2008. Gone. Just like that.
    
I thought of writing some kind of summary of the year, but finally gave up. How do you summarize the most eventful year of your life? Is there even a reason to?
    
The past year brought me my saddest moments ever, my darkest days. Some moments I beleived my life was over. I saw my whole future vanish and did not know where to find the strenght to build a new one. Or where to start. I wandered, lost on mental detours and dead ends.

Then there was change. Unbelieveble.

I still can not believe it. Wake up in amazement, turn my head and gaze. Goodness. How did all of this come together, where did you come from? I crave your company. I crave your heat. Lay as close as close can get. Fill my lungs with your scent. You. I am overwhelmed. By you.

That it can be so easy. Life. It's funny. I never knew.

Welcome 2009.

Det sägs att människor är som lyckligast när de ser fram emot något, att det egentligen är längtan som ger lycka. Tss, säger jag och invänder det starkaste. Jag har sökt igenom hela mig och hittar inte den minsta gnutta tålamod.
 
Nada. Whatsoever.

Merry X-mas and Good Luck with the move to Europe!
Soon, we are almost neighbors ;-)

Julen sammanfattad.

   
Prestationsångest. Nya traditioner. Familj. Delar av i alla fall. Plus några till. Dyrt. Efter överenskommelse inte så dyrt. Ledigt. Gott. Dåligt samvete för oskickade julkort. Mysig. Hajpad.
  
Ungefär så. Här kommer årets "Julen so far by me".

Top Ten:

När Andreas, en regnkall novemberkväll på Willys frukt- och grönsaksavdelning, frågade: "kan vi inte göra sådana där apelsiner med nejlikor?"

   
När vi gjorde sådana där apelsiner med nejlikor. Pyssel tillsammans med goda vänner. Präktigt.

   
Andreas presentkalender. Hans första någonsin, tror jag.
  
Julbord med familjen. Alla där! Finaste syskonbarnen vid granen. 
  
Tioårsjubileum för julfirandet med tjejgänget från gymnasiet. Fem glada runt middagsbordet. Massor av prat, skratt och presenter två dagar innan julafton.

   
Hemlagade saffransskorpor. Lysande gå-bort-present. Ger en boost i självkänslan för varje wannabe husmoder som jag.

  
Varje fint julkort, uppsatt på frysen.

Renoveringen som äntligen (nästan) är färdig. Nu kan vi leva normalt igen. Och med stil!
 
 
Not Top Ten:

  
Att min apelsin med nejlikor möglade först av alla.

  
Att Andreas presentkalender bara varade en vecka. Sedan tog min fantasi slut.
  
Saffranet från ÖB. Gjorde den lysande gå-bort-presenten slightly mindre lysande.

  
Julkalendern på SVT. Botten.

  
Det dåliga samvetet för varje fint julkort, uppsatt på frysen. Jag har inte skickat ett enda.

  
Vädret. En klassiker.
 
Groll och gnäll.
 
... sedan kommer jag faktiskt inte på mer.

Damn you, alla tjejer som inte låter era pojkvänner hålla kontakten med sina gamla tjejkompisar. På grund av sådana som er har jag förlorat en av mina bästa vänner.

När augusti började närma sig sitt slut blev det oundvikligt. Att ta beslutet. Det var nervöst. Såklart. Stort. Men vi tog det.
 
Kvällen innan den siste gick jag bort till poststationen på andra sidan järnvägen. Till lådorna som tömdes sist. Så sent var det. I handen höll jag ett kuvert. Uppsägningen. Av min lägenhet. Jag lyfte på den gula, avlånga luckan. Stack in kuvertet i lådan. Höll fast om hörnet. En sekund. Två. Tre.
  
Eftertanke. 
  
Innan jag släppte det. 
 
Här är jag nu. De tre uppsägningsmånaderna blev till en. Avklarat är kånkandet av saker från ett hem till ett annat. Avklarad är flytten, städningen, sorterandet och gallrandet. Försäljningen och förkastningen av sådant jag ägde men inte behövde.
  
Här är vi nu. I en charmig lägenhet under taknocken på ett gult hus. På en lugn gata kantad av plommonträd och full av kelna katter som stryker kring husknutarna. Inte bara gatan är lugn. Utan jag också. Det känns så enkelt. Så rätt. Som att jag hittat hem. 
  
Tänk. Att det löste sig.
  
Till slut.