Det myckna, II
När augusti började närma sig sitt slut blev det oundvikligt. Att ta beslutet. Det var nervöst. Såklart. Stort. Men vi tog det.
Kvällen innan den siste gick jag bort till poststationen på andra sidan järnvägen. Till lådorna som tömdes sist. Så sent var det. I handen höll jag ett kuvert. Uppsägningen. Av min lägenhet. Jag lyfte på den gula, avlånga luckan. Stack in kuvertet i lådan. Höll fast om hörnet. En sekund. Två. Tre.
Eftertanke.
Innan jag släppte det.
Här är jag nu. De tre uppsägningsmånaderna blev till en. Avklarat är kånkandet av saker från ett hem till ett annat. Avklarad är flytten, städningen, sorterandet och gallrandet. Försäljningen och förkastningen av sådant jag ägde men inte behövde.
Här är vi nu. I en charmig lägenhet under taknocken på ett gult hus. På en lugn gata kantad av plommonträd och full av kelna katter som stryker kring husknutarna. Inte bara gatan är lugn. Utan jag också. Det känns så enkelt. Så rätt. Som att jag hittat hem.
Tänk. Att det löste sig.
Till slut.
Det är alltid lite nervöst och pirrigt att ta de stora stegen. Besluten som påverkar så mycket. Att flytta ihop, att bryta upp, att byta jobb o.s.v. Låter som du tagit ett klokt och noga övervägt beslut. Önskar all lycka i framtiden åt er båda!
Jag önskar er allt gott nu och för framtiden!Livet är inte alltid så enkelt men du har klarat det bra Åsa och med din envishet kan du komma långt!
Kram faster
