Nowadays

När jag vaknar är det fortfarande mörkt. Lika mörkt som när jag somnade. Trots att ingen klocka finns inom synhåll vet jag att det är morgon. Och en ny dag. Tar mig ur sängen. Så tyst jag kan. Tassar på tå runt min fotände, förbi hans. Stänger dörren. Ljudlöst. Med ena handen på handtaget, den andra tryckt precis ovanför. Lägger pannan mot karmen och lyssnar efter hans andetag. De är fortfarande lika regelbundna.

Lägenheten är tyst, golven svala. Genom köksfönstren syns de första strimmorna dagsljus. Långsamt ser jag dagen växa fram. Över en kopp te och de första nyheterna. Från mitt köksbord i trädtoppshöjd.

Älskar dem. De första timmarna. Mina alldeles egna. När allt fortfarande sover. Utom jag.

Underbara morgon. Bästa stunden.