Nowadays

Sitter och formulerar instruktionerna för frisör-tvåornas slutuppgift. De vet redan att de ska hålla en muntlig presentation på fem minuter inför klassen, men har inte fått mer ingående information. Jag vet att de är nervösa. Trots att gruppen är liten, trots att de har fin sammanhållning avskyr de att stå inför klassen och tala. Just därför behöver de öva. Men min sympati är överväldigande. 
 
Något unikt med läraryrket är att man har mångårig erfarenhet av att vara den andre, eleven. Jag har också hållit anföranden inför min gymnasieklass. Jag har också varit nervös. Vansinnigt nervös. En morgon för sisådär tio år sedan förberedde jag mig inför en muntlig engelskredovisning. Redovisningar var min stora skräck på den tiden. Jag blev blodröd i ansiktet så fort jag började prata, svettades och tappade tråden. Den här gången hade jag övat flera dagar och kunde texten - om Martin Luther King - utantill. Ändå var jag nervös. 
  
Så nervös att jag drack en halv flaska vin till frukost.
 
Jag minns inte mycket av redovisningen. Utom att Ingvar stod längst bak i klassrummet med korslagda armar och tittade på. Och att jag efteråt fick en tillsägelse för att jag tuggat tuggummi under hela tiden. Utan att själv märka det. Jag minns också att min bänkgranne sade till mig - då jag satte mig på min plats igen - att andas genom näsan under resten av lektionen. För att dölja lukten.
   
Nu sitter jag här. Minnena av mig själv spelar i bakhuvudet då jag utformar uppgiften till tjejerna i HV2. Må jag aldrig driva någon att korka upp för att våga tala inför klassen.