Nowadays

Så sitter jag där. Mitt emot opponenterna. Två blivande förskollärare med min uppsats emellan sig. Jag har redan dömt ut deras lämplighet men håller god min. De har gett en usel sammanfattning. Publiken har skruvat på sig otaliga gånger och examinatorn kvävt ett par gäspningar.

Då sägs det konstigaste.

Den ena opponenten bläddrar i papperna framför sig, sätter fingret på en av sina anteckningar och nickar mot sin medopponent innan hon tittar upp på mig.

"Så har vi det här med styckeindelningen", säger hon med en självsäkerhet som med ens stör mig.

"Jasså", säger jag frågande.

"Ja, den är ju lite fel", hävdar hon leende och lägger huvudet på sned.

Jag känner mina ögonbryn dra ihop sig.

"Nej, det är den inte", säger jag.

"Jo, alltså. Den är lite konstig. Du har fel mellanrum mellan styckena. Om du tittar så förstår du nog."

Jag tittar ner i en uppsats som visserligen skulle kunna förbättras på otaliga sätt men där styckeindelningen är oklanderlig.

"Nej", säger jag och tittar upp mot henne igen. "Jag förstår faktiskt inte alls".

Hon tvekar en sekund innan hon fortsätter.

"Jo, det är kanske svårt att se såhär men du har hybridstycken".

Tyst förbannar jag högskolans bestämmelser om uppsatsseminarium och funderar över vad god kotym är då man blir felaktigt anklagad.

"Då tror jag inte att du vet vad hybridstycken är för något", säger jag lugnt. "Det finns två sätt att markera stycken. Antingen med indrag eller med blankrad. Jag har valt det senare. Hybridstycke blir det då du inte markerar ett nytt stycke alls. Men det har jag alltså gjort. Genomgående."

Hon gestikulerar med händerna som för att hitta de ord hon söker.

"Det syns lättare på datorn", säger hon efter en stund. "Du kan ju se över det senare."

"Det tror jag inte alls att det gör," svarar jag. "Jag måste säga att jag fortfarande inte förstår vad ni menar".

Men hon ger inget svar.

"Då går vi vidare," säger hon istället.

"Ja, snälla", tänker jag. "Låt oss forstsätta dessa charader."