Nowadays

Första gången jag såg pappa gråta var en eftermiddag i februari 2002. Han öppnade ytterdörren till huset där jag växt upp samtidigt som jag klev ur bilen. Hans bil. Som han knappt klarade av att köra längre.

Dagen innan hade jag lämnat tillvaron som au-pair i USA bakom mig, brutit kontraktet efter halva tiden. Sagt hejdå till familjen med de bortskämda barnen och det smutsiga huset. Tagit avsked av vänner jag kommit att tycka mycket om. För sista gången dansat hela natten på klubbarna i New York.

Jag såg jag honom för första gången på ett halvår där på plattorna utanför radhuset. Han mötte mig halvvägs. Jag minns att han såg liten ut. Krum på något sätt. Och så tårarna. Som strömmade nerför de rödvitskäggiga kinderna. Min pappa. Som aldrig förut gråtit.

Senare på kvällen hade lugnet lagt sig. Innehållet i de två överfulla resväskor jag släpat hem låg utspritt över hela huset. Så som det gör då man återvänder efter en lång resa. Pappa satt i sin svarta snurrfåtölj framför TV:n. Jag sprang upp och ner mellan våningarna: plockade, organiserade, stoppade undan.

Plötsligt halkade jag. På en hög färgglada teckningar från barnen. Jag tappade balansen och trillade baklänges nerför trappan. Slog i svanskotan och nacken. Landade, öm, rädd och svimfärdig. Skarpa färger och höga ljud snurrade hysteriskt i mitt huvud. Yr kröp jag ut i köket.

Pappa ropade något och reste sig från sin plats i vardagsrummet. Han hittade mig liggandes på den bruna plastmattan, mellan köksskåpen och furubordet. Och visste vad det betydde. Eftersom det hänt så många gånger förr. Fast den här gången svimmade jag inte. Behövde bara ligga ner en stund. En kökshandduk lades under mitt huvud. Fumlande händer strök mig över pannan.

"Jag orkar inte lyfta dig. Jag orkar inte lyfta dig," mumlade han. "Men jag sitter här med dig. Jag sitter här tills du orkar resa dig själv."

-

Idag skulle han fyllt 57. Om det inte vore för allt det där som hände sen.

Grattis pappa.