Wedding - June 19th
3D ultrasound
From the appearance of this blog, it might seem like I do nothing else than go for ultrasounds, or at least that this darn baby is the only thing in worth mentioning nowadays. That is not the case.
Nevertheless, today it was time again and now we got to see Flubber in 3D. (S)he was bundled up with feet, hands, legs and arms all over, which was terribly cute but impractical when it came to taking pictures.
Laughing Baby
Idag tittade vi in hos Flubber igen. Han var på ett strålande humör trots att han blev väckt mitt i sin middagslur, (något som tyder på att han inte har alla egenskaper efter sin far). Efter att barnmorskan puffat till honom några gånger kvicknade han till, sträckte på sig och log mot kameran.
Vi fick titta på hjärnhalvorna, övergången mellan dem, ögonen, munhålan och käkbenet, halsen, bröstkorgen och kotorna, alla organ, hjärtats klaffar och förmak, navelsträng, armar, ben, fingrar och tår. Allt såg bra ut och Flubber skötte sig utmärkt.
För det fick han senare en ny body med matchande byxor och strumpor. Något ska man ju ha när man är så duktig första gången hos doktorn.
Långfilm
Det verkar onekligen som att Flubber har tagit sig förbi cellklumpstadiet. Så här såg han ut idag när vi tittade in för att säga hej. Ganska lik den där magra ungen uppe till höger.
Enligt barnmorskan är jag "gravid så att det visslar om det", en kommentar som svar på mina tusen tvivel. Lyckligtvis försvann tvivlen där på britsen. I takt med att ultraljudsscannern gled över magen spelades filmen av vad som fanns där inne upp på en storbilds-TV framför oss. Här kommer tre futtiga sekunder av det vi såg.
Flubber
Vi kallar den/henne/honom Flubber. I början på det galna som håller på att hända var det där inne mest en geleklump och därför passar ju namnet perfekt. Nu hoppas vi att Flubber tagit sig förbi geleklumpstadiet och utvecklat både armar, ben och rumpa. Tjugoåtta veckor har h*n kvar att tjocka till sig där inne, sedan blir det full rulle i radhuset.
Return of the Dead
Grodden
Vissa saker förväntar man sig inte.
Som att det växer små embyon till träd inne i citronen man ska krydda lammsteken med.
Arla
Jag tumlar runt i märkliga låtsasvärldar när något plötsligt trasar mina drömmar. Alltid samma sak. Hjärnan är fortfarande i maskopi med berättelserna när jag öppnar ögonen och vrider på nacken.
Du ligger på sidan med ansiktet halvt insjunket i kudden. De mörka fransarna vilar mot huden under ögonen; små pustar av varm luft rullar ut mellan dina läppar.
Bilden av dig tar sig in i mig. Till hjärnan, magen, händerna, pannan, munnen. Allt är rätt. Allt är rätt i världen. Realismen i drömmarna jag nyss tog mig ur bleknar till fragment. Som alltid. Det är du som är verkligheten. Jag fylls av ett nästan barnsligt lyckorus.
Sekunden senare. Minnet kopplas på, söker och levererar. Påminner om vilken dag det är. Om nervositeten såhär två dygn innan nya jobbet. Om husvisningar och lektionsplaneringar. Om glasögonen som bör provas ut. Om plommonen som ruttnar under träden utanför. Om ventilationstekniker och tvivlande grannar. Om flugan som kanske dött instängd i lampan inatt. Om huden som stramar över axlarna efter alldeles för mycket sol i fredags och om blåmärket på höften. Om något dumt jag sade igår.
Idag kopplas till igår och imorgon. Fogar sig i tiden.
Drar mig närmre dig. Du vaknar. Trots att du inte ens öppnat ögonen vet jag att det är så. Du ler. Alltid. Allra först ett leende. Sträcker ut en arm och gör plats. Väntar och låser den sedan runt mig. Justerar dig efter mig. Snart kommer dagen till dig. Snart uppdateras också dina inre filer. Snart påminns du om borden och måsten. Men först ett kort uppehåll i vaknandet.
Älskar de där sekunderna. De allra första. Då vi knappt vet vem vi är än men ändå känner igen varandra.
Förlovning
Idag förlovar vi oss.
Tid
"Nu när jag börjar jobba kommer jag att behöva gå upp jättetidigt"
"Hur tidigt då?"
"Tja. Låt säga att eleverna börjar åtta. Jag bör nog vara där innan dess. Och det tar en timme från dörr till dörr. Jag sticker härifrån vid ... halv sju..."
"Går du upp vid sextiden då?"
Vid sextiden?! Herre jisses. Ibland ser världen så mycket trevligare ut från ett manligt perspektiv.
Plommon
Att döda en finsmakarfluga
Därför satte jag mig att leta flugdräpartips på nätet. Jag fann inlägg efter inlägg från människor som framgångsrikt dödat flugor med äppelcidervinäger. Konceptet var att hälla en slurk äppelcidervinäger och ett par droppar diskmedel i ett glas och ställa detta i fönsterkarmen ett par dagar. Flugorna dras till vinägern men drunknar i glaset eftersom diskmedlet sabbat ytspänningen. Sagt och gjort, jag sprang iväg, inhandlade en stor flaska och blandade dödsdrinkar.
Och väntade.
På ingenting.
Våra flugor är inte det minsta intresserade av äppelcidervinäger.
Det misslyckade massmordet föll snart i glömska och vi blev istället allt bättre på att fånga flugor med händerna. Kanske hade vi utvecklat denna förmåga ännu mer om det inte varit för ett halvt ignorerat glas rödvin på diskbänken härom dagen. När glaset stått för sig själv en stund uppstod nämligen värsta flugsammankomst i kupan. Det verkade som att flugorna här i huset mycket hellre dricker rödvin än vinäger. Och det kan man ju förstå.
Nu har experimentet gjorts om med rödvin istället för vinäger och resultaten är överväldigande. Bilden här ovan visar bara två lealösa flugkroppar, men då ska man veta att det är dödardag nr plenty. Första natten hällde jag ut säkert tjugo stycken.
För andra som går i flugdödartankar kan jag varmt rekommendera vinfällorna. Ett par saker finns dock att tänka på. Det första är att flugor dör som flugor mest om natten. Ställ fram glaset över dagen: nada. Låt det stå över natten: bingo! Det andra är att ett vinglas lockar fler än bara flugor. Sambor till exempel. Man skulle kunna tro att det räcker med att berätta för sin partner om glasets innehåll, men så behöver alls inte vara fallet. Häll därför helst blandningen i glas som annars sällan används för vindrickande och ställ dem inte på diskbänk eller köksbord utan uppsyn.
Drömmar
Jag har alltid drömt mycket. Särskilt när det händer saker runt mig som jag funderar på. Och då ska man veta att det hänt massor på sistone. Man ska också vet att jag är en sådan som gärna funderar.
Nu har jag alltså fått jobb. Efter att ha läst i fem långa år och sökt jobb i månader har jag äntligen hittat någon som tror att jag har något att bidra med. Någon som vill att jag kommer varje morgon och tänker betala mig för det. Gott så. Fast nu börjar en annan ångest. Det är ju tänkt att jag ska göra något. Där på jobb. Det är lite det som är hela grejen.
Så i natt drömde jag.
Engelsklektion. Jag med pennan i hand vid vita tavlan. Skriver ett ord som vi uppenbarligen talar om: konflikt. Fast på engelska. Jag börjar skriva. Con... Men blir med ens osäker. Stavas konflikt verkligen med c? Visst gör det det? Men varför tvivlar jag då? Suddar snabbt ut. Börjar skriva igen. Kon... Å, nej. Det är definitivt med c. Suddar ut igen. Eleverna skruvar på sig. Conf... Fast skriver jag inte alldeles för smått? Ser eleverna som sitter längst bak? Suddar igen. CONF... Vad sjutton! Varför skriver jag med versaler? Suddar igen. Börjar svettas. Confl... Hur stavas ordet på slutet då? Med e? Knappast va? Fast är jag helt, helt säker? Engelskan kryllar ju av stumma e:n. ...icte. Nej! Absolut inte -e. Suddar igen.
Där någonstans vaknade jag. Konflikt? Kanske en inre sådan.
Och ordet? Conflict. Inget initialt k och inget e på slutet. Helt säkert. Lita på mig.
Jag är ju läraren.
Nykter
Som när sambon tackar nej till ett glas vin för att han ska köra bilspel efter middagen.
Jobb
Jag har sökt många jobb. Många.
Jag har oroat mig mycket för vad som kommer att hända om jag inte får jobb. Mycket.
Jag har varit på en del intervjuer. Det har jag. Inför varje intervju har jag målat upp ett helt litet liv runt jobbet i fråga: planerar hur jag tar mig dit, hur mina dagar kan komma att se ut, hur jag ska lägga upp undervisningen, vilka elever jag kommer att ha, och så vidare, och så vidare. För varje nej - och de har varit lika många som intervjuerna - har det där låtsaslivet rasat och mitt låtsasjag dött en plågsam död.
I förrgår var jag på ytterligare en intervju. Klädde mig anständigt, åkte tåg, var i tid, svarade på alla frågor och ställde egna. Precis som det brukar vara.
Men sedan var inget som det brukar vara. För igår ringde rektorn från skolan i fråga och sa något jag aldrig hört förut.
"Vi vill gärna att du börjar jobba* hos oss. Vi tror att du passar perfekt in här."
Först trodde jag att jag hört fel. Sedan att det kanske var en busringning. Men det var det inte. Det var det inte. Efter femtielva intervjuer och brustna drömmar fick jag slutligen ett ja. Och det från en skola där jag faktiskt vill jobba. På riktigt. Och jag som var beredd att slå alla som sagt att "det ordnar sig" på näsan.
* Okej, det är "bara" ett vik, men med goda chanser till förlängning. Goda chanser.
