Nowadays

De senaste månaderna har min energi gått till huvudsakligen två saker: att söka jobb och att oroa mig för vad som kommer att hända om jag inte får jobb
   
Jag har sökt många jobb. Många. 
   
Jag har oroat mig mycket för vad som kommer att hända om jag inte får jobb. Mycket.
   
Jag har varit på en del intervjuer. Det har jag. Inför varje intervju har jag målat upp ett helt litet liv runt jobbet i fråga: planerar hur jag tar mig dit, hur mina dagar kan komma att se ut, hur jag ska lägga upp undervisningen, vilka elever jag kommer att ha, och så vidare, och så vidare. För varje nej - och de har varit lika många som intervjuerna - har det där låtsaslivet rasat och mitt låtsasjag dött en plågsam död. 
   
I förrgår var jag på ytterligare en intervju. Klädde mig anständigt, åkte tåg, var i tid, svarade på alla frågor och ställde egna. Precis som det brukar vara.
  
Men sedan var inget som det brukar vara. För igår ringde rektorn från skolan i fråga och sa något jag aldrig hört förut.
 
"Vi vill gärna att du börjar jobba* hos oss. Vi tror att du passar perfekt in här."
 
Först trodde jag att jag hört fel. Sedan att det kanske var en busringning. Men det var det inte. Det var det inte. Efter femtielva intervjuer och brustna drömmar fick jag slutligen ett ja. Och det från en skola där jag faktiskt vill jobba. På riktigt. Och jag som var beredd att slå alla som sagt att "det ordnar sig" på näsan.
 
* Okej, det är "bara" ett vik, men med goda chanser till förlängning. Goda chanser.