Arla
Jag tumlar runt i märkliga låtsasvärldar när något plötsligt trasar mina drömmar. Alltid samma sak. Hjärnan är fortfarande i maskopi med berättelserna när jag öppnar ögonen och vrider på nacken.
Du ligger på sidan med ansiktet halvt insjunket i kudden. De mörka fransarna vilar mot huden under ögonen; små pustar av varm luft rullar ut mellan dina läppar.
Bilden av dig tar sig in i mig. Till hjärnan, magen, händerna, pannan, munnen. Allt är rätt. Allt är rätt i världen. Realismen i drömmarna jag nyss tog mig ur bleknar till fragment. Som alltid. Det är du som är verkligheten. Jag fylls av ett nästan barnsligt lyckorus.
Sekunden senare. Minnet kopplas på, söker och levererar. Påminner om vilken dag det är. Om nervositeten såhär två dygn innan nya jobbet. Om husvisningar och lektionsplaneringar. Om glasögonen som bör provas ut. Om plommonen som ruttnar under träden utanför. Om ventilationstekniker och tvivlande grannar. Om flugan som kanske dött instängd i lampan inatt. Om huden som stramar över axlarna efter alldeles för mycket sol i fredags och om blåmärket på höften. Om något dumt jag sade igår.
Idag kopplas till igår och imorgon. Fogar sig i tiden.
Drar mig närmre dig. Du vaknar. Trots att du inte ens öppnat ögonen vet jag att det är så. Du ler. Alltid. Allra först ett leende. Sträcker ut en arm och gör plats. Väntar och låser den sedan runt mig. Justerar dig efter mig. Snart kommer dagen till dig. Snart uppdateras också dina inre filer. Snart påminns du om borden och måsten. Men först ett kort uppehåll i vaknandet.
Älskar de där sekunderna. De allra första. Då vi knappt vet vem vi är än men ändå känner igen varandra.
