Nowadays

Igår var vi på Ven. Tanken var att åka med tiofärjan, men det visade sig vara en alltför ambitiös plan. Det är inte alla här hemma som gillar att vakna på beställning. Men, men. Det fungerade bra att vara två timmar sena också.
  
Ven var sig likt. Hyrcyklarna var lika gula som alltid och backarna lika tokbranta. Vi pinade på runt hela tingesten, i alla fall mellan regnskurarna. Innan första regnskuren hälsade vi på hos den lokala biodlaren. Bikuporna luftades och det surrade överallt. Snart skulle det bli inflyttningsfest för den nya drottningen - direktimporterad från Halmstad. Än så länge satt hon fast tillsammans med sina närmsta tjänare i en liten plasthållare, men så snart den sänktes ner i kupan skulle bina där käka upp vaxet som täppte till hålet och hon skulle krypa ut. "Gillar de inte henne, tar de död på henne", förklarade biodlaren.
  
Sedan började det att regna och vi skyndade bort till Hvens getost där vi åt "Getbondens tallrik" med ena handen och klappade kelsjuka katter med den andra. Snart kom dock solen igen och vi tog oss upp till Tycho Brahe-museet. Efter en toalettpaus (på en offentlig toalett utan tvål!), en rundvandring i trädgården och några tappra försök att spela renässansbowling mullrade det så att hela ön darrade. Vi tog oss inomhus och väntade ut skuren. Den varade precis så lång tid det tog att läsa alla skyltar, titta på båda filmerna och för Andreas att förstå hur sextanten fungerade. Alldeles utmärkt uträknat alltså.
 
Därefter cyklade vi runt hela stället. Jag gillade nedförsbackarna mest. Var gång det kom en uppförsbacke fick jag hoppa av cykeln och gå. När jag äntligen kom över krönet blev jag fotograferad av den som cyklat hela vägen upp. 
 
Väl tillbaka i Bäckviken firade vi med att tvätta händerna med tvål och att äta god mat. Cyklarna återlämnades och jag gick uppför min sista backe. I väntan på färjan åt vi venglass med fötterna dinglande från piren. Jag vann med den godaste smaken och det bolmade otäck, svart rök från en punkt i Landskrona tvärs över sundet.