Repliker
En av de största skillnaderna mellan bra och dåligt skådespeleri ligger i förmågan att leverera repliker. Ordval, betoning, talrytm, andning. Huruvida det som sägs stämmer överens med minspelet eller ej. Få saker är mer förödande för fiktiva karaktärer än att framstå som icke verklighetstrogna, att låta tillgjorda, stela eller överspelade.
För någon månad sedan satt jag - precis som nu - på en solig balkong och läste. Plötsligt bröts tystnaden av ett högljutt gräl. Någon öste ur sig sin galla. Minst sagt. Jag spetsade öronen och tjuvlyssnade. De första meningarna imponerade storartat. Vilka formuleringar, vilken närvaro! Retoriken var klockren.
Efter ytterligare några meningar började jag dock ana att grälet inte var spontant. De välformulerade meningarna var allför perfekta för att vara födda ur stormande känslor. Kort därefter bekräftades mina misstankar. Den tysta måltavlan för kaskaden av ilska tilltalades med namnet på en av Shakespeares välkända karaktärer. Grälet var troligen en skådespelares spontana repetion inför en stundande föreställning.
Perfektion är onaturlig. I tal såsom i allt annat. Kanske är den också tråkig. Men inte desto mindre eftersträvad.
Har tänkt på det där en hel del på sistone. Ibland önskat att jag var full av träffsäkra repliker. Det finns så mycket jag vill säga, men tycker att jag inte kan. Utan att låta tillgjord och löjlig. Klichéaktig. Saker överrumplar mig och förtjänar att uttalas men förblir osagda.
Kanske borde det räcka med vetskapen om att de repliker jag formulerar men sällan får ur mig långt ifrån är skådespeleri. Så långt ifrån man kan komma. Och att de därför inte måste vara perfekta. Att de på riktigt är födda ur stormande känslor. Och att svårigheten att forma dem till ord faktiskt visar på dess äkthet.
Kanske finns det något att lära i att de vackraste stunderna och mest intensiva känslorna sällan kan beskrivas i tal som följer retoriska regler.
Kanske måste heller inte allting uttryckas i ord. Kanske syns det istället.
Jag hoppas att det syns.
För någon månad sedan satt jag - precis som nu - på en solig balkong och läste. Plötsligt bröts tystnaden av ett högljutt gräl. Någon öste ur sig sin galla. Minst sagt. Jag spetsade öronen och tjuvlyssnade. De första meningarna imponerade storartat. Vilka formuleringar, vilken närvaro! Retoriken var klockren.
Efter ytterligare några meningar började jag dock ana att grälet inte var spontant. De välformulerade meningarna var allför perfekta för att vara födda ur stormande känslor. Kort därefter bekräftades mina misstankar. Den tysta måltavlan för kaskaden av ilska tilltalades med namnet på en av Shakespeares välkända karaktärer. Grälet var troligen en skådespelares spontana repetion inför en stundande föreställning.
Perfektion är onaturlig. I tal såsom i allt annat. Kanske är den också tråkig. Men inte desto mindre eftersträvad.
Har tänkt på det där en hel del på sistone. Ibland önskat att jag var full av träffsäkra repliker. Det finns så mycket jag vill säga, men tycker att jag inte kan. Utan att låta tillgjord och löjlig. Klichéaktig. Saker överrumplar mig och förtjänar att uttalas men förblir osagda.
Kanske borde det räcka med vetskapen om att de repliker jag formulerar men sällan får ur mig långt ifrån är skådespeleri. Så långt ifrån man kan komma. Och att de därför inte måste vara perfekta. Att de på riktigt är födda ur stormande känslor. Och att svårigheten att forma dem till ord faktiskt visar på dess äkthet.
Kanske finns det något att lära i att de vackraste stunderna och mest intensiva känslorna sällan kan beskrivas i tal som följer retoriska regler.
Kanske måste heller inte allting uttryckas i ord. Kanske syns det istället.
Jag hoppas att det syns.
Kommentarer
Postat av: Veronica
hej Gumman, synd ang frukosten. Men jag kan som det ser ut på tisdag morgon, onsdag morgon, torsdag o fredag morgon nästa vecka. vad sägs om ett nytt försök till frukost då om du är fri? kramar
Trackback
