Nowadays

Sitter och renskriver anteckningar från sommarkursens föreläsningar. Fräschar upp sådant som fallit i glömska. Gör gamla kunskaper till nya. Handskrivna, småslarviga, ibland felstavade anteckningar blir till ett prydligt dokument med tydliga rubriker och fullständiga meningar. Språknörden i mig myser. 

Spiralblocket är inte nytt. De första tiotalen sidor är fulla med beskrivningar av litterära teorier och avancerade analyser av olika dikter. Ämnet stämmer överens med min egen bläcknotering på utsidan: Critical Theory and Practice 3301. Den tryckta texten bredvid säger Texas State University, San Marcos. De gör så, de amerikanska universiteten. Trycker sina egna kollegieblock.

Nu återanvänds det alltså. Blocket. De där tomma sidorna som alltid finns kvar vid slutet av en kurs kommer till användning. Tankarna för mig tillbaka till ett litet klassrum med dålig luft och opraktiska enmansbänkar. Men med en lärare som trollband och berömde. Ideligen.

Av en tillfällighet bläddrar jag genom blockets allra sista sidor. Och hittar en lista. Utan rubrik. Den behöver ingen. Andra minnen återvänder. Från samma universitet, men från andra rum. Minnen från en halvskön soffa på ett litet kontor. En soffa bredvid ett bord med en lampa och en ask Kleenex. Sådana där supermjuka näsdukar man drar upp en och en.

"Skriv en lista över saker du vill förändra i ditt liv," sa hon en av de första gångerna vi träffades. Hon som alltid satt i en fåtölj mitt emot mig. "Utgå ifrån dig själv. Och var ärlig"

Listan är lång. En redogörelse över mina hjärnspöken och mindre bra sidor. Skriven på svenska. Mest för att ingen annan skulle kunna läsa. Knappt ett år efter att den skrevs känns den som en märklig blandning av det som passerat och det som fortfarande är. Några punkter drar inte längre min energi, håller mig inte längre vaken om nätterna, svärtar inte längre mina drömmar. Andra gör det. Jag inser att jag fortfarande är jag.

Det märkligaste är dock det som står överst på listan. Det jag först av allt kom att tänka på då den skrevs. Då. Jag stannar upp när jag läser det. Håret på armarna reser sig. Jag ler för mig själv. För just det där har surrat i mitt huvud ett tag. Nu.

Då. Jag levde ett liv av storstilade planer. Längtan efter sådant jag ville skulle komma konsumerade mig. Det fanns alltid en dag inringad i min kalender. En dag jag räknade ner inför. En dag då Det skulle hända. Det. Ett återförenande, en resa, en flytt. Förväntningarna tärde på verkligheten. Sagan överträffade den ofta.

Insikt. Tar tid. Måste få ta tid. Jag tog tid på mig. Och bad om hjälp. Det är där hon kom in. Hon som bad mig skriva listan.

Nu. Lever ett annat liv. Lever. Utan att planera. Inga dagar inringade. Tränar mig själv i att inte förvänta mig stordåd. Jag har mjuknat och stärkts. Faktiskt. Jag ler. Ofta. Kommer ibland på mig själv med att bara finnas. Just nu. Och nu. Och nu. I ögonblick som är så sprängfyllda att jag nästan blir yr. 

Att leva. Tar också tid. Måste få ta tid. Jag tar tid på mig. Och har fått hjälp. Det är där han kommer in. I ett kapitel som ännu skrivs.

Tittar på listan. En del av mig vill sätta en bock i marginalen. Ett 'check'. Som i 'avklarat'. Som i 'Jag har i alla fall kommit en bit på vägen'.