Nowadays

Från början fanns bara två sovrum på ovanvåningen i radhuset dit vi flyttade när jag var fyra. Det ena var ganska stort, och hade egen garderob. Det andra var lite mindre. Det mindre fick min bror. Det större delade min sex år äldre syster och jag. Så småningom kom dock dagen då det inte längre var hållbart med ett gemensamt flickrum. Då byggde pappa ett tredje rum. Till min syster. Så var det i alla fall tänkt.

Det tredje rummet blev det minsta i huset. Men. Det hade något inget annat rum hade. En egen balkong. Förvisso endast en fransk sådan, med inte desto mindre en balkong. Just detta var det tyngsta argumentet när min syster senare övertalade mig att byta rum med henne. För hur häftigt är det inte med egen balkong? Det var i alla fall så hon sa.

Så vi bytte. Min syster flyttade in i det stora rummet med garderob. Jag flyttade in i det lilla rummet med fransk balkong.

Jag upptäckte snart att det inte alls var speciellt intressant med egen balkong. Något min syster förmodligen visste. Dock gav mitt nya rum upphov till en helt ny lek. En lek som kalla kvällar förvandlade mig till en barmhärtig drottning och mina mjukdjur till tacksamma undersåtar.

Jag hade en stor samling gosedjur. Störst och mest älskad var katten Misse, som med sina stängda ögon såg ut som att han alltid sov. Tvåa storleksmässigt var en brun hund som gått i arv från min bror och som var så uttjänt att jag vid ett tillfälle sprättat upp den och fyllt den med toalettpapper för att göra den bullig och kramgo igen. Laban var mitt vackra, vita lejon, med mjuk man, snälla ögon, stora tassar och tofs på svansen. Honom hade jag vunnit en midsommarafton när jag tagit en lott av farfar i ålaståndet. Det var första och enda gången jag vunnit något så fint och min stolthet hade varit gränslös. Ganska ny, men tämligen oälskad var en stor, kramovänlig, illgrön tiofoting med joggingskor. Den hade förlorat kulan längst ut på en av sina tentakler och hade därför en hård stenhård knut där istället. Därefter följde otaliga smånallar och dockor.

Balkongleken var bäst kalla kvällar. Om det dessutom regnade, var det ännu bättre. Såhär gick det till. Innan jag borstade tänderna och bytte om till pyjamas samlade jag ihop alla mjukdjur, öppnade till balkongen, radade upp djuren mot gjutjärnsräcket och stängde dörren.

När jag nattats och dörren till rummet stängts, tassade jag tyst upp ur sängen. I samma stund förvandlades jag till en Godhetens Drottning som hörde att någon bankade på slottsporten en ruskvädersnatt. Vid det här laget var mjukdjuren en samling kalla, våta och ledsna stackare. Jag ojade mig när jag öppnade balkongdörren och såg dem. Genast bjöd jag dem att stiga in i värmen och stänga porten bakom sig.

En och en bar jag upp dem i min mjuka säng. Där gnuggade jag värme i Misses kalla tygtassar och torkade vätan ur Labans man. Jag tröstade, gav dem varm låtsasdricka, torra låtsaskläder och tände en låtsasbrasa i salongen. Allt för att de små skulle återhämta sig. Jag radade upp dem mot väggen under sänglampan och bredde mitt tjocka täcke över dem. Så sänkte sig lugnet över kungariket som var min säng och balkongdörr.

När jag en stund senare somnade med kinden mot Misses fuktiga bakhuvud, med alla djuren trygga och nedbäddade omkring mig, var det i tron att jag gjort något gott för världen.