Nowadays

Onsdag på förskolan:

"Fröken, fröken! Han kastar sand på mig!"

"Fröken säg till honom! Han förstör mina rymdskepp."

"Jag tänker inte alls äta någon köttfärssås. Och jag vill inte ha någon tomat!"

"Fröken! När får vi gå in?"


Torsdag på gymnasieskolan:

"Åsa, Åsa! Han kastar suddgummin på mig."

"Men oh! Det var ju han som började."

"Jag har inte alls skrivit av. Jag råkade bara tänka på samma sätt som texten."

"Åsa, när slutar vi?"

Det var en gång en flicka som träffade en pojke.
 

Först möttes deras ord. Korta meningar. Frågor, svar och kvicktänkt humor. Hon log för första gången på en hel evighet. Snart var hon van vid hans dagliga meddelanden. Längtade efter dem när hon vaknade och tänkte på dem när hon somnade. Småmyror fick fart i maggropen när hon såg hans namn. 
 
Plötsligt en kväll ville han ringa. Med svettiga händer på tangentbordet knappade hon sitt telefonnummer och skickade honom. Antalet småmyror växte expositionsartat när signalerna gick fram och tusen fjärilar släpptes fria när hon hörde hans röst. Vackrast i världen. Det var den. Hon var så nervös att hon inte kunde sitta still under samtalet, så nervös att hon senare knappt skulle minnas vad som sades. Bara att de där mjuka vokalerna smekte hennes drömmar till liv.
  

Första gången de satt mitt emot varandra var i hennes kök en solig söndagseftermiddag i april. Fjärilarna där inne trängdes och mjuka kittlingar sprang mot insidan av hennes hud. Orden och rösten nu kopplade till en kropp. Och de där gröna ögonen. Hon föll handlöst och drunknade. Middag och vin. Och sedan.
  

Våren blommade över och sommaren kom. Flickan åkte tåg tusen gången om med fjärilarna fladdrande och fladdrande. Hon sprang på kullerstensgator med tunga väskor och fastnade med klackarna men log ändå. Hon vaknade i soldränkta lakan och drog försiktigt fingrarna genom mörka lockar på ett huvud som ännu sov. Närhelst hon kunde kilade hon in näsan under hans käklinje och fyllde lungorna med hans doft. Aldrig tidigare hade hon slagits av att människor kan vara kryddade inifrån. Först nu var det uppenbart. Han gjorde henne nästan hög. Du passar mig fullständigt tänkte hon. Men visste inte hur hon skulle säga det högt för att han skulle förstå.

  
Fast något förstod han ändå. Sommaren var fullmogen när han lutade sig mot kanten av diskbänken en dag. "Jo, jag tänkte fråga om du vill hjälpa mig att inreda den nya lägenheten" sa han. Sekunderna var oändliga. "Och kanske flytta in så småningom." Av alla ord hon kunde fanns det inte ett enda som passade.
 

Så småningom kom snart och tillsammans bar de allt de ägde tre trappor upp i ett gult hus. Första gången hon såg båda deras namn i trappan sprang lyckan lös i henne. Det var svårt att greppa. Aldrig någonsin hade hon ägt så mycket. Aldrig hade livet varit så enkelt, men samtidigt komplett. Hon älskade allt det nya. Hon älskade honom så att det nästan svämmade över. Hon kände det. Men orden var stora att uttala. I mörker gick det bra. Tyst. Mot ryggtavlan i ljudlösa andetag. Eller med fingertoppen i skrivstil mot hans varma hud. Men hon ville mer.
 

En tidig morgon medan han ännu sov skrev hon de där orden i imman på badrumsspegeln. Litade på att de skulle framträda när han duschade en stund senare. På sitt håll väntade hon hela dagen på hans svar. Men icke. Dagen tömdes på timmar och när kvällen kom väntade hon inte längre. Just därför tog det ett extra ögonblick att se. Över de svaga resterna av meddelandet från morgonen stod skrivet i glänsande bokstäver av lipsyl.

Jag älskar dig också.

Det finns stunder då tiden stannar upp. Stunder som är så sprängfyllda av betydelse att de blir till egna berättelser. I hennes liv var detta ett sådant. När hon svängde upp dörren och mötte honom som stått och väntat utanför var han densamme men ändå någon ny. Vissa saker tog sin början just då. Och orden. De stod kvar på spegeln i många dagar.

Ungefär så börjar berättelsen. Sedd ur ett enda perspektiv och med oändliga mått kärlek.
  
Berättelsen om det vackraste av allt.