Nowadays

Det är nog ganska mysigt att fylla år ändå. Så fin han är, min Andreas :-) Fick ett supersnyggt brädspel också, så nu kan jag spöa honom i Backgammon när som helst. Schacket hoppar vi över. Där har jag inte en chans. Min present, mina regler. Right?

-    
  
Och, ja, just det. Jag fyller år idag. Fick kaffe och världens godaste chokladkaka på sängen i morse. Från och med 23:55 i natt är jag tjugosju. Och jag som tyckte att tjugosex var gammalt...

När vi flyttade in för snart fem månader sedan blev vi välkomnade av kvinnan under oss. Bland annat bjöd hon in oss för att visa sin lägenhet. Hon hade inte bott i huset så länge men hade redan totalrenoverat. Köket var nytt, badrummet likaså. Hon hade flyttat vissa väggar, byggt en stor walk-in-garderob och kaklat en pelare i vardagsrummet. När vi gick omkring berättade hon om grannarna under henne och den tvist som blossat upp under renoveringen. Enligt henne fanns det ingen gräns för deras otrevliga sätt och eviga klagomål. De hade bland annat slängt ut hennes hantverkare när hon inte var hemma - med förklaringen att man inte får renovera på söndagar, skällt ut hennes tonårsdotter när hon dammsög en vardagskväll. Och så vidare, och så vidare. Höjden av känslighet hade uppnåtts när de klagat på killen som bott i vår lägenhet - alltså två våningar upp - eftersom han "gick hårt" på golvet. Vi lämnade hennes lägenhet med olustiga tankar om paret på bottenvåningen men var samtidigt tacksamma för att vår närmsta granne var så förstående och renoveringstålig. Det skulle komma att underlätta framöver.
  
Eller hur.
  
Det dröjde inte länge innan vi satte igång att renovera. Hallen först. Ovanan gjorde att arbetet framskred i maklig takt och själv hade jag stundtals ganska svårt att se ljuset i änden av tunneln. Det mesta av arbetet var tyst och tråkigt. Jag minns söndagen då listerna äntligen skulle upp. Det var det sista. Det allra sista. Då hade vi inte gjort något på flera dagar. En liten stund in i sågandet och spikandet knackade det på dörren. Det var grannen. Hon hade ont i huvudet och tyckte att vi skulle vara tysta. Till slut kom vi överens om att hon skulle gå ut en runda och vi skynda oss att bli klara.  
   
Andra gången hon bannade oss var en lördagsförmiddag då vi lade golv. Vi sprang på henne i trappan på väg ner med något som skulle kastas. Hon tog sig för pannan och bad oss att tänka oss för när vi renoverade på helgerna. Hon hade varit ute kvällen innan, kommit hem långt in på småtimmarna och bara sovit några timmar. 

Tredje gången knackade hon på dörren igen. Det var en helg och hon skulle ha gäster klockan tre. "Tänk på det," sa hon och gick ner till sig igen. 

Fjärde gången hon kom upp var en kväll mitt i veckan, en kvart efter att vi börjat riva ner kakel i köket. Vardagskvällar såg hon helst att vi skulle vara tysta.
 
Sist hoppade hon över knackandet och lade i stället en lapp till oss istället. 
 


  
"Hej,
Jag går och lägger mig 10.00 och måste upp 6.00 - Det är svårt att somna när ni håller på att renovera sen på kvällarna. När man jobbat hela dagen o kommit hem - vill man ha lite lugn o ro åtminstone efter 8 på kvällarna - men ni arbetar ibland så sent som kl 11. Jag hör varjenda ljud - fotsteg - skratt - och vaknar. Ni kanske inte förstår det. Snälla - det här har pågått i månader. Jag arbetar och måste få sova ut / Tack!"

Det har varit så mycket strul med att få allt att fungera under terminen som strax är över att jag knappt ägnat en tanke åt nästa termin. Härom dagen slog det mig dock att jag inte hört ett knyst från högskolan. Inget om när eller var jag bör infinna mig eller vad jag förväntas prestera när jag väl gjort det. Märkligt måste man säga, eftersom terminen bör starta ... tja, typ nu. Slängde iväg ett mail med ett litet frågetecken till sekreterarna på lärarutbildningen. Enligt historiken tog det knappt en halvtimme innan de läste det.

Hela dagen gick. Inget svar.

Skickade samma mail till samma adress en gång till.

Efter ytterligare en halv dag fick jag ett kort svar. Jodå. Kursen ska ges, jag finns med på listan och schema och kursplan finns att hämta på högskolans hemsida.

NOT!

Fick slutligen tag på schemat - kursen börjar på måndag - men detta innehöll inga ledtrådar om vad kursen tar upp. Någon kursplan existerar inte. Slängde iväg ett nytt mail till sekreterarna. Enligt historiken tog det knappt en halvtimme innan de läste det.

Hela dagen gick. Inget svar.

Pedagogiskt så att det förslår. Rutinerna på lärarutbildningen.

Irriterad redan INNAN terminen börjat. Måste vara någon slags rekord.

Ett litet minus av att bo tillsammans med någon som jobbar med IT är att hans dator blir en konkurrent. Ett stort plus är å andra sidan att man får hjälp med sådant man inte ens visste att man behövde. Som installation av ett bildredigeringsprogram. Det var så Picasa hamnade på min hårddisk.

Att fotografera och leka med bilder är kul. Det tyckte jag även när jag bara hade programmet för web-kameran att jobba med. I det avseendet är Picasa ett steg framåt som heter duga. Ett smakprov på det jag vanligtvis använder kommer nedan. Man kan dock göra mycket mer. Picasa är lätt att använda och perfekt för amatörer som bara vill snoffsa till sina egna bilder lite.

Orginalet av ett foto från i somras. Den där ramen runt bilden står inte jag för. Den fanns med när jag klickade ner bilden från brudparets hemsida. Man kan dock sätta en egen ram runt ett foto, men då blir den antingen helt enkel, vit, utan blomstergrejset nere i hörnet. Eller...
  
  
... kan man trixa till det och göra polaroidbilder. Självklart kan man lägga till text.




Man kan också leka med "soft focus" och göra omgivningen dimmig...



 
... eller leka med färgfokus och bara sätta färg på det man vill.
  
  

  
Man kan välja serpia, för den där gammeldagsa looken...


... eller sätta ihop en massa bilder till ett collage. 
                                                                                                     Det blev ett långt svar på din fråga Maria ;-)