Nowadays

När vi flyttade in för snart fem månader sedan blev vi välkomnade av kvinnan under oss. Bland annat bjöd hon in oss för att visa sin lägenhet. Hon hade inte bott i huset så länge men hade redan totalrenoverat. Köket var nytt, badrummet likaså. Hon hade flyttat vissa väggar, byggt en stor walk-in-garderob och kaklat en pelare i vardagsrummet. När vi gick omkring berättade hon om grannarna under henne och den tvist som blossat upp under renoveringen. Enligt henne fanns det ingen gräns för deras otrevliga sätt och eviga klagomål. De hade bland annat slängt ut hennes hantverkare när hon inte var hemma - med förklaringen att man inte får renovera på söndagar, skällt ut hennes tonårsdotter när hon dammsög en vardagskväll. Och så vidare, och så vidare. Höjden av känslighet hade uppnåtts när de klagat på killen som bott i vår lägenhet - alltså två våningar upp - eftersom han "gick hårt" på golvet. Vi lämnade hennes lägenhet med olustiga tankar om paret på bottenvåningen men var samtidigt tacksamma för att vår närmsta granne var så förstående och renoveringstålig. Det skulle komma att underlätta framöver.
  
Eller hur.
  
Det dröjde inte länge innan vi satte igång att renovera. Hallen först. Ovanan gjorde att arbetet framskred i maklig takt och själv hade jag stundtals ganska svårt att se ljuset i änden av tunneln. Det mesta av arbetet var tyst och tråkigt. Jag minns söndagen då listerna äntligen skulle upp. Det var det sista. Det allra sista. Då hade vi inte gjort något på flera dagar. En liten stund in i sågandet och spikandet knackade det på dörren. Det var grannen. Hon hade ont i huvudet och tyckte att vi skulle vara tysta. Till slut kom vi överens om att hon skulle gå ut en runda och vi skynda oss att bli klara.  
   
Andra gången hon bannade oss var en lördagsförmiddag då vi lade golv. Vi sprang på henne i trappan på väg ner med något som skulle kastas. Hon tog sig för pannan och bad oss att tänka oss för när vi renoverade på helgerna. Hon hade varit ute kvällen innan, kommit hem långt in på småtimmarna och bara sovit några timmar. 

Tredje gången knackade hon på dörren igen. Det var en helg och hon skulle ha gäster klockan tre. "Tänk på det," sa hon och gick ner till sig igen. 

Fjärde gången hon kom upp var en kväll mitt i veckan, en kvart efter att vi börjat riva ner kakel i köket. Vardagskvällar såg hon helst att vi skulle vara tysta.
 
Sist hoppade hon över knackandet och lade i stället en lapp till oss istället. 
 


  
"Hej,
Jag går och lägger mig 10.00 och måste upp 6.00 - Det är svårt att somna när ni håller på att renovera sen på kvällarna. När man jobbat hela dagen o kommit hem - vill man ha lite lugn o ro åtminstone efter 8 på kvällarna - men ni arbetar ibland så sent som kl 11. Jag hör varjenda ljud - fotsteg - skratt - och vaknar. Ni kanske inte förstår det. Snälla - det här har pågått i månader. Jag arbetar och måste få sova ut / Tack!"